Gestalt-Akademin i Skandinavien Seán Gaffney : Gestalt at Work Föreningen Gestalt i Organisation Sveriges Auktoriserade Gestaltterapeuter GIS-International

Onsdag 18 oktober, 2017

 

Inspirationsguide för personlig utveckling och ledarskap 2004/2

Att skapa ett gott liv
Att stanna upp

Beställ tryckt ex. av Inspirationsguiden


LEDARE: Att skapa ett gott liv

Det är min uppfattning att mycket av det som dominerar människors uppmärksamhet i vardagslivet har kommit att framstå som självgenererande; som om vi är fast i ett töcken av påbud, signaler och krav som vi inte har makt att påverka.
Den här självalstrande tillvaron medger inga andningshål av självreflektion, varur vi kan få kontakt med vår inre kompass och de själsliga kvaliteter som utgör grunden för upplevelsen att livet är gott. Vi tappar härigenom förmågan att stanna upp inför viktiga avgöranden ‚ ja, om vi ens förstår att vi står inför ett sådant ‚ då vi ger oss tid att begrunda mer långsiktiga konsekvenser av hur vi lever. På grund av detta blir vi också alltmer beroende av yttre stimulans, som snabbsmält underhållning, kolesterolrik mat, droger, ja, över huvud taget s.k. snabba kickar.
De inre kvaliteter som tar längre tid att utveckla och underhålla förblir outvecklade när yttervärldens krav och lockelser blir vår enda "verklighet" ‚ och då är det också faktorer från yttervärlden som definierar för oss vad "ett gott liv" är.
Det är heller inte alltid lätt att motivera människor att stanna upp och få kontakt med djupare aspekter av sig själva, bl.a. eftersom det strider mot allt vad snabba kickar heter. Det är helt enkelt inte särskilt kul att få kontakt med den man i verkligheten är.
Med tanke på att vi ständigt matas med budskapet att alltid ha kul, är det kanske inte så konstigt att mötet med medvetenheten om vem man är bortom sina roller och sociala mönster väcker högst blandade känslor.
Den populära refrängen från Galenskaparna, "Livet ska va' gött å leva, annars kan det kvitta...", är både meningsfullt och förrädiskt.
Problemet är vad vi menar med att det ska vara gott att leva och ‚ inte minst ‚ osäkerheten om HUR vi ska nå dit.
När vardagsstressen i familjelivet, skolan och sedermera arbetslivet gör oss döva för de personliga styrmedel vi alla bär inom oss, som ger inre signaler om vad som är bra för oss respektive vad som är destruktivt, blir vi precis så maktlösa som vi i våra värsta stunder känner oss.
I det här numret av Inspirationsguiden hoppas jag kunna visa på ett alternativ till maktlöshet av det slag jag skisserat ovan. I den personliga artikel som Mari Hjelm skrivit framgår tydligt hur viktigt det är att ge sig tid att stanna upp för att finna kraft och riktning i livet. Ett gestaltiskt förhållningssätt innebär framförallt att stanna upp och ge akt på den omedelbara verklighet man befinner sig i och samtidigt fokusera på alla de inövade mönster vi har utvecklat för att hålla denna verklighet ifrån oss.
I slutändan brukar det bli tydligt att det inte är verkligheten NU som vi vill undvika utan kontakten med de smärtsamma minnen som verkligheten nu påminner oss om. Det ligger m.a.o. en enorm livsvinst i medvetenheten om skillnaden mellan NU och DÅ!
Har du synpunkter på innehållet i Inspirationsguiden är du välkommen att höra av dig. Se adress och e-mailadress uppe till vänster på den här sidan.

Lars Berg



Att stanna upp

"Det ska va' gott att leva.."
Just den melodin förföljde mig när jag i början av 1990-talet fortfarande arbetade som friskvårdskonsulent. När jag utbildade friskvårdsombud på företagen brukade jag använda den låten som jag då hade satt rörelser till och använde som pausgympa.
Jag lärde andra hur de skulle ta hand om sina kroppar och hur de genom mental träning skulle få bukt med sina stressreaktioner.
Själv for jag omkring som en "skållad råtta". Som ensam friskvårdskonsulent, anställd på länsnivå, skulle jag serva arton kommuner i dåvarande Skaraborgs län. Dessutom ville jag ju vara vältränad, entusiasmerande och föregå med gott exempel för dem jag skulle utbilda och inspirera.
En morgon kom jag inte ur sängen!
Mina barn fick hjälpa mig att klä på mig och sätta på mig strumporna. Läkaren jag tog mig till sa att jag fått ett stressframkallat akut ryggskott och sjukskrev mig i tre veckor!
Jag som själv undervisade i stresshantering! Och som visste allt som var värt att veta om detta ämne. Så långt kan avståndet vara mellan kunskap och Insikt.
"Att leva som man lär" fick en helt ny innebörd.
Min kropp som alltid varit mitt främsta verktyg, var satt ur spel. Jag förstod att den nu talade sitt tydliga språk. Jag visste ju att det inte fanns en tanke, en känsla eller en upplevelse som inte visade sig också i kroppen.
Jag blev liggande i en Baden-baden stol med benen i 90-graders vinkel för att vara någotsånär smärtfri. Dessa veckor, som blev fler än tre, hann jag ifatt mig själv och fick tid att tänka och känna en del. Jag blev djupt tacksam för att jag bara fått ett ryggskott som påminnelse och inte en hjärtinfarkt.
Jag tvingades att stanna upp och fördjupa kontakten med mig själv. Med min kropp, med mina värderingar och med det som var viktigt för mig i livet. Hur ville jag vara och vad ville jag förmedla till andra människor. Detta blev en vändpunkt.

Jag bestämde mig för att hoppa utan skyddsnät och sa upp mig på jobbet. Fick känna in på bara kroppen vad citatet jag ofta använt mig av egentligen innebar: "Att våga är att förlora fortfästet en stund, att inte våga är att förlora sig själv" (Kirkegaard).
Året innan hade jag påbörjat min gestaltterapeututbildning. Detta blev nu den enda möjliga vägen. Med kroppen som sensor beslutade jag mig för att aldrig mer svika mina kroppssignaler.
Den fördjupade kontakten vi alla längtar efter att ha med oss själva och med andra människor måste med nödvändighet först bottna djupt i oss själva. Gestaltterapin gav mig nycklarna att komma in. I gestalt talar man om tre zoner eller medvetandenivåer*: innerzon – mellanzon – ytterzon, dessa blev som nycklar att verkligen förstå vad som hände. Att träna sig i att lyssna, att se, att känna, att ta in eller spotta ut, att förstå vad som var gamla mönster och vad som var nya oprövade möjligheter.
Att tillåta sig att uppleva, att känna, att reagera och att reflektera på sitt eget och andras förhållningssätt. Att stanna upp och fördjupa kontakten med sig själv och med andra människor. Hur har vi det egentligen tillsammans? Du för dig, jag för mig och tillsammans. Vad händer egentligen när vi möts?
Att leva ett gott liv idag betyder för mig att leva var dag för sig, att leva här och nu och tillåta sig att njuta av de fantastiska gåvor som livet självt ger. Jag försöker att inte bekymra mig för morgondagen, vara nöjd med det jag har och inte fästa mig så mycket vid materiella ting utan se dem som förgängliga. Inse att livet är så dyrbart att varje dag faktiskt är en gåva och begrunda att när natten kommer har ännu en dag gått, som aldrig kommer åter och att jag faktiskt tagit ännu ett steg närmare döden.
Hur har jag varit mot andra människor och mot mig själv idag och hur vill jag att det ska bli imorgon? Vilka ögonblick, vilka möten har varit särskilt betydelsefulla? Har jag gett tid till att se min trädgård och mina barn, har jag klappat min katt, har jag gjort mig verklig genom ord, har jag lyssnat på den läkande tystnaden?
En buddistisk vers lyder:
"Jag har anlänt, jag är hemma,
Hemma här; hemma nu.
Jag är hel, jag är fri,
I det yttersta jag vistas."

Det autentiska mötet – att stanna upp
Det finns ögonblick, det finns möten med vissa människor som förändrar oss i grunden och som känns särskilt betydelsefulla för lång tid framöver. Inom gestalt talar vi om det autentiska mötet – där vi är fullständigt sanna och öppna inför varandra.
Jag minns när jag för några år sedan arbetade som terapeut på ett behandlingshem för kvinnor med missbruksproblem. Varje vecka träffade jag kvinnorna för individualterapi.
Jag minns särskilt en kvinna som hade arton års narkotikamissbruk bakom sig. Hon gick i terapi hos mig i tre år, två gånger i veckan.
Våra samtal kom ofta att handla om tro, om hopp, om Gud, om meningen med livet. Men framförallt handlade det mycket om att bara vara. Vi satt tillsammans ofta i tystnad under stunder som jag bara kan beskriva som andäktiga. Som genomsyrades, omslöts av någonting väldigt, väldigt gott ... När jag beskriver detta nu så känner jag att jag fortfarande berörs av det. Det var som att vara omsluten av Gud. Det var som att vi var på en plats av vila, att det vi gjorde tillsammans läkte; det läkte både henne och mig. Det var som om våra själar stod vidöppna inför varandra och det gav oss en djup gemenskap i stunden. Det var en absolut närvaro med varandra och inför varandra.
Den estniske kompositören Arvo Pärt säger i en intervju att "Om man lyssnar tillräckligt noga i tystnaden kan musik uppstå". Detta var musik.
Någon har också sagt att "kärlek är att lyssna i tystnaden". Jag tänker att det är så det autentiska mötet är. Jag tror också att det är det som människor längtar efter och söker också när de kommer i terapi.
Fritz Perls skriver (1976) "Man transends himself only via his true nature, not through ambition and artificial goals". (ung. Människan transenderar endast genom sin sanna natur inte genom ambition och artificiella mål).
När ska människor förstå att livet inte får sin mening genom att vi fortsätter att driva på oss själva utan endast när vi stannar upp och går inåt?
Sedan några år leder jag retreater på Wettershus retreatgård utanför Gränna. Temat är "Bli mer av den du är ämnad att vara" och deltagarna går in i tystnad i fyra dagar. Min erfarenhet är att det oftast tar tre dygn i tystnad innan människor verkligen "landar i sig själva".
Men efter det tredje dygnet så vill och vågar många sätta ord på det som berör. Man har en längtan att samtala om existentiella frågor.

Jag avslutar med en dikt som kom till mig en vårdag i fjol när jag gick in och satte mig i en tom kyrka för att reflektera över ett "autentiskt möte" jag just upplevt.

Naken inför din blick

Djupt, djupt sjunker jag
i mig själv.
Strömvirveln leder inåt, nedåt
men rädd är jag inte nu
för mörkret och djupet.
Trygg låter jag mig föras ner i
Generationernas ur-brunn.

Mitt i min kropps centrum
vilar jag.
Sjunker allt djupare i den
källa som jag plötsligt
ser är hemvist för
alla dem före oss
och också för alla dem
som kommer efter.
Sjunker djupare...!

Naken står jag
inför dina ögon.

Blicken som ser
hela mig,
genom mig och in i
det innersta.
Rentvättad inför dina ögon.
Inget att skyla mig med
Och heller ingen önskan därom.
(Mari Hjelm 2003)

Litteratur:
Petruska Clarkson and Jennifer Mackewn, Fritz Perls.
Thich Nhat Hanh, Vi är redan framme!
Torsten Kälvemark, Arvo Pärt – om musiken vid tystnadens gräns.

Mari Hjelm

* Fotnot:
Mari nämner tre medvetandenivåer som här förklaras lite utförligare utifrån gestaltteori.
Innerzon: Alla fenomen vi uppfattar på kroppsnivå; t.ex. pirrningar, stickningar, stumhet, strömmar av kroppsförnimmelser.
Mellanzon: Allt vi uppfattar på tankenivå; tolkningar, analyserande, planerande, minnesbilder, drömmar, dagdrömmar, fantasier.
Ytterzon: Alla fenomen vi uppfattar från omvärlden; andra människor, saker och ting, omgivande miljö, mat etc. Kort sagt, allt vi kan uppfatta med våra sinnen; syn, hörsel, smak, lukt och känsel.
Uppmärksamheten mellan dessa zoner interagerar i vårt medvetandefält och avgör hur vi förstår verkligheten. Man brukar säga att innerzon och ytterzon utgörs av den "verkliga" fenomenvärlden, medan mellanzonen bestämmer tolkningen av den.

 

© Lars Berg Egenart 2007-17