Gestalt-Akademin i Skandinavien Seán Gaffney : Gestalt at Work Föreningen Gestalt i Organisation Sveriges Auktoriserade Gestaltterapeuter GIS-International

Lördag 24 juni, 2017

 

Inspirationsguide för personlig utveckling och ledarskap 2005/1

När allt rasar samman
I skuggan av välfärdssamhällets stora sol

Beställ tryckt ex. av Inspirationsguiden


När allt rasar samman

Alltsedan 2001, med terrorattacken mot World Trade Center i New York som vattendelare, har min upplevelse av världen och min plats i den inneburit en process av omvärderingar av vad livet är.
Händelsen i New York har sedan avlösts av en rad omvälvningar; explosionen av AIDS-drabbade i Afrika, kriget mot terrorismen, mordet på Anna Lindh, min sons svävande mellan liv och död efter en olycka, min fars död, tsunaminkatastrofen, ödeläggelsen i naturen under vinterns stormar...
Allt detta har raserat min bild av att leva i en någorlunda trygg värld. Även om jag är förskonad från sådana tragedier som drabbade mängder av familjer i Asien har insikten om livets sårbarhet försatt mig i en livskris som jag också är tacksam för. Den har fört mig närmare min egen smärta och därmed närheten till livet självt.
Med detta som utgångspunkt har jag och min gestaltkollega Judith Beermann Zeligson formulerat en del av våra tankar kring den förändrade trygghetsbild vi tror fler än vi har påverkats av.
God läsning!
Lars Berg


I skuggan av välfärdssamhällets stora sol

av Judith Beermann Zeligson och Lars Berg

Den 12 mars i år publicerades en artikel i Dagens Nyheter med rubriken Den långa vägen tillbaka; en mycket gripande och belysande skildring av den familjetragedi då en pappa och hans sexåriga dotter förolyckades i en husbrand. Kvar i livet fanns familjens mamma och åttaårige son. Artikeln är berättelsen om mammans och sonens smärtsamma process att möta och hantera chocken och tomheten efter förlusten av halva familjens medlemmar och så småningom finna en väg tillbaka till en meningsfull tillvaro igen.
Den här skildringen är en av många berättelser om död och förluster efter tsunaminkatastrofen i Asien i slutet av december förra året. Den skiljer sig dock från andra genom sitt perspektiv; brandolyckan skedde 2003 och huvudpersonerna i berättelsen har hunnit långt på sin väg till ett fungerande liv, trots sin saknad efter dem som dött.
Artikeln tydliggör det faktum att en sorgprocess tar lång tid; att det inte räcker med en insats av kristerapi, varefter allt ska vara återställt och livet gott igen. Begreppet "krishjälp" har blivit som ett mantra som upprepats i medierna och därmed understött tanken på att få tillbaka allt som det var. Man hoppas slippa acceptera det som har skett – ett sätt att bedöva sig mot smärtan.
Mamman i berättelsen blev till sist remitterad till en antroposofisk vårdklinik, där hon gavs de förutsättningar och det utrymme för aktivt sörjande som hon tidigare famlat efter:
"Långsamt sjönk det in vad som hade hänt, att det faktiskt hade hänt och hur hennes nya verklighet såg ut. Hon lärde sig att det kunde ta månader av chock innan man förstod så mycket av det man gått igenom att man kunde börja bearbeta sorgen. Att sorg kräver en ocean av tid. Hon insåg att det är en myt det där att tiden automatiskt läker alla sår."
Just nu kämpar många människor som överlevt tsunamin med liknande processer av att hantera sin sorg och saknad efter förlorade närstående – såväl här i Skandinavien som i Asien och andra delar av världen. Ja, saknad efter bortgångna närstående finns naturligtvis överallt, hela tiden.
Trots det naturliga i detta har senare års mediabevakning av händelser som visar hur snabbt livet kan ställa oss inför ofattbart smärtsamma förändringar, blottlagt en verklighet som de flesta av oss i västvärlden håller ifrån oss.
Det har blivit uppenbart att livet varken är tryggt eller säkert och att vår tillvaro kan slås i spillror under bråkdelen av en sekund. Det är ett existentiellt livsvillkor som vi nog helst inte vill bli påminda om.
Tsunaminkatastrofen innebar för många en konfrontation av så stort mått att det är svårt att föreställa sig att utsättas för något liknande, om man inte var där själv. Precis som många vittnade om efter såväl estoniaolyckan som terrorattacken mot World Trade Center i USA och efter mordet på Anna Lindh, fick hela synen på livet och deras egen tillvaro sig en rejäl knäck. "Vanliga människor" som du och jag har blivit utsatta på ett nytt sätt, som vi tidigare inte har behövt identifiera oss med i bilden av vår trygga och fredliga del av världen.
En stor frustration kom till uttryck efter tsunaminkatastrofen, som riktades mot regeringens långsamhet och synbarliga brist på förståelse för vad som hade hänt; "Varför griper inte staten in?"
Kanske är detta ett utslag av svårigheten att acceptera vår sårbarhet? Antingen kräver vi att någon griper in och räddar eller skyddar oss, varvid trygghetsbilden kan behållas, eller så tvingas vi inse att livet gör ont ibland och att det inte går att ta bort; trygghet mot smärta finns inte.
Många av de thailändare som överlevt katastrofen har inte bara mist sitt hus, sin familj och vardag utan hela grunden för sin existens. Ändå har de visat en annan attityd i det tumult som uppstod; för dem är det inte någon självklarhet att samhället ska ordna saker och ting för dem.
Med vår skandinaviska attityd av krav på att samhället upprätthåller ett så stort mått av säkerhet och beredskap att ingen av medborgarna behöver utstå något så smärtsamt, innebär katastrofen en större chock än för thailändarna. Detta pekar på en sårbarhet som ligger i vår kulturella bild av verkligheten. I dessa situationer, då verkligheten genombryter bilden och splittrar den, upplever vi också att grunden för vår tillvaro slås sönder.

Det finns många tecken på hur rädslan för att förlora tryggheten, under bilden av att tekniken och vetenskapen ska garantera oss säkerhet, innebär en strävan bort från det naturliga i livets processer. Med den bilden som bakgrund blir "raset" desto mer smärtsamt när något går snett. Under graviditeten och inför förlossningen möter ofta blivande föräldrar en fokusering på kontrollen av att inget blir medicinskt fel, vilket ofta innbär att den mentala och emotionella förberedelsen inför att bli förälder kommer bort eller i andra hand.
Vi glömmer lätt att alla system som byggs upp för att skapa säkerhet och trygghet sedan hanteras av människor, som ingår i sociala och emotionella system – för att inte tala om det mest omedelbara: sitt eget psyke.
Även börshandeln och den globala ekonomin är beroende av ovissa svängningar som har sin grund i människors rädslor och förhoppningar; för att inte säga mänskliga värderingar och människosyn.
Vi tvingas till sist inse att allt är oförutsägbart och att vi inte kan försäkra oss mot smärta.
"Människan planerar och livet korrigerar", som en körledare sa inför beskedet att en konsert skulle flyttas fram i tiden.

Enhet eller separation?
Det är svårt att släppa tanketryggheten; att släppa kvarhängandet i våra invanda trygghetsmantra, sådana metaforer och uttryck vi upprepar för att invagga oss i trygghet.
Orsaken till behovet av dessa kontrollsystem ligger i det faktum att den västerländska människan av idag är riven ur sitt sammanhang. Perspektivet på att vi är del av något större har bleknat bort. Vi saknar ett enhetstänkande; att allt hänger samman med allt annat och att grunden för allt detta består av tomhet. Det är denna tomhet som för de flesta av oss är det värsta vi kan tänka oss att komma i kontakt med.
Paradoxalt nog är dock tomheten den förbindelsebas där vi kan uppleva närheten till den övriga mänskligheten. Den här platsen inom oss kan också kallas för "den existentiella ensamheten"; det är där jag är som allra närmast mig själv - och samtidigt allra närmast det djupast mänskliga, det vi alla delar i grunden.
Att våga uppleva den här platsen inom sig är mycket läkande och tyvärr är det oftast bara när livet blir så smärtsamt att vi inte förmår hålla kvar våra trygghetsbilder, som dörren dit öppnar sig.
Vi kan dock ges tillfälle att vistas där med adekvat stöd, under t ex en terapiprocess, eller som mamman i DN-artikeln, då hon omgavs av en sådan stillhet och kärleksfull omvårdnad att hon kunde släppa alla krav och bara vara i sin sorg och sin smärta.

Acceptera eller förneka "det som är"?
När vi kräver att någon annan eller högre instans ska gripa in och rädda oss innebär det samtidigt ett förnekande av det som är. Skillnaden blir uppenbar inför de två synsätten "enhetstänkande" och "dualistiskt tänkande".
Enhetstänkandet innebär att vi ser samband snarare än motsättningar. Den dualistiska synen på världen är präglad av konflikt- och separationstänkande, medan enhetstänkandet går bortom perceptionens funktioner; här använder vi ett seende som uppmärksammar mellanrummen, de rymder och flöden som existerar i relationen mellan olika fenomen.
Det är t.ex. sådana upplevelser som att fyllas med bävan inför naturens skönhet, att lyssna till gripande musik eller poesi eller i upplevelsen av samhörighet med det gudomliga och hela mänskligheten.
Eller, varför inte, när vi möter kärleken hos ett litet barn.
När barnet söker min närhet kanske jag är upptagen med annat och blir irriterad över att bli avbruten. Jag kan nu välja att polarisera, genom att öka känslan av irritation och avvisa barnet, eller jag kan släppa tanken på barnet som störande och i stället se dess egentliga ärende: att få kontakt.
Bilden av en störning sker på dualistisk nivå, i motsättningen mellan min ambition att fullborda mitt göromål och barnets pockande på uppmärksamhet.
Enhetstanken ger utrymme för en förlikning; jag ser min egen ambition OCH jag ser barnets behov av kontakt. Med denna helhet för ögonen kan jag växla till en annan medvetenhetsnivå och finna ett agerande som ger utrymme för bägge sidor; att t.ex. göra ett avbrott och göra klart för barnet att jag behöver bli färdig med det jag gör först, för att sedan komma till barnet.
Sannolikt är detta ögonblick av kontakt och respekt tillräckligt för att ge barnet tålamod att vänta en stund.
Det är alltså väsentligt vilken inställning vi har när vi ställs inför så dramatiska förändringar att vi förlorar fotfästet i den verklighet vi byggt upp under ett helt liv.
Det blir också uppenbart att sättet att hantera en så gruvlig omruskning som att förlora anhöriga i en katastrofsituation också avgör möjligheterna att hitta tillbaka till ett meningsfullt liv igen. Har vi en beredskap för förändringar, där vår existens bottnar i ett enhetsperspektiv, är förändringen – åtminstone på sikt – något mera gripbar än om jag grundar upplevelsen i ett dualistiskt tänkande där jag nu totalt separerats från livet.

Livet vänder aldrig tillbaka
Rädslan för känslor och uttryckliga reaktioner på emotionell nivå är utbredd, inte minst i arbetslivet. Gestaltterapeuten Lasse Norberg, som gick bort 2003, berättade en gång om hur han blev uppringd från en arbetsplats och ombedd "att komma genast, för chefen har brutit ihop!". På vägen dit föreställde sig Lasse hur chefen låg i konvulsioner och var på väg att förlora verklighetsuppfattningen. När han kom fram visade det sig att det som hänt var att chefen hade börjat gråta. En sådan känsloyttring uppfattades alltså som väldigt dramatisk och hotfull.
Ett annat exempel är en familj som gick i familjeterapi. Mamman i familjen var den som bar det mesta av ansvaret och alltid var stark och tog allt med fattning. Vid ett tillfälle mellan terapisessionerna brast hon i gråt och i sin villrådighet inför detta hade familjefadern genast ringt efter ambulans.
Inställningen att allt ska ske lättuggat och fritt från smärta innebär en sorts "milkshake-kultur", där samhället förväntar sig snabbt tillfrisknande efter traumatiska händelser, chocker eller dramatiska förändringar. Långdragna terapier där man bygger upp en tillitsfull relation för att sedan våga släppa fram känslor och reaktioner som legat begravda sedan lång tid tillbaka betraktas med irriterad misstro; "ska du älta det där nu igen..", som om vi skulle kunna lappa ihop vårt känsloliv som en krossad vas och använda den som om inget hänt.
Detta får till följd att "gör-det-själv-terapier" etableras, med lättköpta råd och tips om hur man blir en lyckligare människa; något som alltså ska ersätta en djupgående och i många fall smärtsam process i närheten till en terapeut som inser det krävande i att bearbeta sitt liv och mogna som människa.

Uppväckande av gammalt trauma
De flesta av oss bär på obearbetade händelser från vårt förflutna som då blir en del av den kris vi befinner oss i. I DN-artikeln beskrivs just hur kvinnan i berättelsen får sina gamla sår upprivna inför medias skildringar av förlorade anhöriga efter tsunamin.
När vi saknar eller mist vår grundläggande tillit behöver vi livskraftiga relationer som hjälper oss att inse vår kapacitet att flytta gränser; någon som kan ledsaga oss i processen och ge oss verktyg för detta.
Gestaltterapi kan i det här sammanhanget beskrivas som en terapiform som litar på människans naturliga förändringsprocesser, där vi uppmärksammar hur vi hindrar dem under sitt naturliga förlopp. Vi litar till att "livet vill sig självt".
I en sådan process är det också avgörande att någon utanför mig själv finns med mig, både för att ge stöd till det naturliga i mig och för att vara en ärlig annan människa som inte bara håller med utan också reagerar utifrån sig själv. Terapeuten kan spegla också det som finns under ytan och därmed hjälpa mig knyta ihop lösa trådar, som annars förblivit omedvetna.
"Det autentiska samtalet" är inte bara en fråga om att trösta, utan kräver också en person som orkar hjälpa till att bära det svåra, medan klienten får tid att expandera för att senare kunna ta till sig det smärtsamma. Att ge plats för hela personen.
Vad innebär det då att bearbeta - och när vet vi om vi är färdiga med bearbetningen?
Att bearbeta kan uttryckas som att lära sig leva med sina minnen och bearbetningen kan anses färdig när jag kan umgås med minnena från mitt liv utan att känna och reagera som om den tidens verklighet fortfarande är aktuell. Såväl terapin som livet i övrigt är nytt liv och nya erfarenheter som fyller det tomrum som skapades av avståndstagandet från minnena eller de känslor som överväldigade mig vid varje tanke på dem.
Jag får vidare begreppsramar för mitt liv och minskar på så sätt den laddning minnena tidigare haft inom mig.
Genom att återerövra förmågan att uppleva livet här och nu – att leva-upp igen – upptäcker individen genom egen erfarenhet att livet går vidare..

När vi är med om ett trauma tvingas vi skydda oss mot upplevelsen för att överleva psykiskt. Detta skapar en stark spänning inom oss och kan liknas vid att vi drar ihop hela vårt system, som en hårt knuten hand. I väntan på tillfälle att få hjälp med att bearbeta det som hänt lever vi vidare utifrån de förutsättningar vi fortfarande har tillgängliga. Människan är en oerhört livskraftig och kreativ varelse och vi kan leva ett förhållandevis gott liv även med traumatiska upplevelser bakom oss. Traumat gör oss dock i mindre eller större utsträckning emotionellt handikappade och vi använder bara en del av våra möjligheter. De delar som är upptagna med att hantera effekterna av den traumatiska händelsen eller skeendet minskar vår livslust och hindrar oss i djupet att uppskatta livet.
Det vi arbetar med i terapi är egentligen inte den händelse eller det skeende i livet som orsakade vårt handikapp – det är sedan länge bortseglat på tidens hav – utan de effekter av traumat som vi fortfarande bär på.
Därför: när vi steg för steg har bearbetat den knutna handens alla delar når vi kärnan, som alltså inte består av ett trauma utan ett tomrum.
Trauma betyder "rivsår" på grekiska och kanske kan man säga att bearbetningen av ett trauma är som att lära sig leva med det ärr som kvarstår sedan såret har läkt? Någon har också formulerat det såhär: "Ett trauma är en livsberättelse som inte givits tillfälle att berättas".
Ja, där är vi egentligen tillbaka där vi började; om vi betraktar det blottläggande av en djupare och mera sårbar verklighet som de senaste årens mediabilder återspeglat, som ett trauma – ett sår i bilden av vår värld – är det endast genom att gång på gång berätta om vilka vi är, hur vi har det, vad vi har varit med om, som vi kan läka vår omtumlade världsbild. När vi ger oss tid att berätta för och lyssna på varandra tränar vi vårt enhetstänkande; att vi är djupt förbundna med varandra, bortom alla ytliga skillnader.
Den stora beredskapen att hjälpa och bidra med pengar till katastrofhjälp som slog världen med häpnad efter tsunamin, är ett tecken på att det finns ett engagemang för hur vi ska kunna förändra verklighetsuppfattningen till ett större enhetstänkande. Det är också en vacker bild av kraften i medkänslan med andra.


Tips på böcker som kan vara ett stöd när livet brister:
När allt rasar samman – Innerliga råd för svåra stunder, Pema Chödrön. Larson.
Lev livet fullt ut. En väg till andligt uppvaknande, Eckhart Tolle. Energica.
Döden är livsviktig. Om livet, döden och livet efter döden, Elisabeth Kübler-Ross. Natur & Kultur
Himlajordspunkten, Judith Beermann Zeligson. Vattumannen. (Kan beställas genom Judith; e-mail: coex@post.tele.dk)

 

© Lars Berg Egenart 2007-17