Gestalt-Akademin i Skandinavien Seán Gaffney : Gestalt at Work Föreningen Gestalt i Organisation Sveriges Auktoriserade Gestaltterapeuter GIS-International

Onsdag 23 augusti, 2017

 

Inspirationsguide för personlig utveckling och ledarskap 2006/1

Nära relationer
Att leva och utvecklas tillsammans

Beställ tryckt ex. av Inspirationsguiden


Nära relationer

Det kan tyckas vara en storvulen tanke, att det vi gör i nära relationer skulle ha någon betydelse på andra sidan jordklotet. Gestaltfilosofin har dock som bärande princip att ingenting existerar separat från annat i världen.
Agneta Grönquist har arbetat med den gestaltiska helhetssynen som grund sedan mer än 20 år. I det första gestaltkursprogrammet som gavs ut i Sverige ‚ 1989 ‚ beskrev Agneta gestaltprincipen sähär vackert:
"Gestaltterapeutisk grund innebär att vi arbetar utifrån tesen att människan är en helhet; det finns ingen uppdelning mellan fysiskt, psykiskt och andligt. (....)
En gryende medvetenhet sprider sig i världen, att inte bara människan är en helhet utan också vår planet ‚ Jorden ‚ där helheten bestäms av delarnas ömsesidiga påverkan och ömsesidiga beroende.
Allt fler människor i en uppvaknande värld inser att vi och vår planet är ett enda odelat system och vi kan inte längre blunda och separera oss från helheten.
Fröet till en annorlunda värld och mänsklighetens framtid hänger samman med varje människas syn på, och ansvar för, sitt eget liv och möjlighet till utveckling ‚ och därmed synen på medmänniskans och Jordens utveckling.
Inre och yttre utveckling hänger samman. (....) Det vi gör med/mot oss själva gör vi också med/mot den större helheten ‚ Jorden, som i sin tur är en del av en större helhet ‚ det övriga universum; livets väv."
Agneta skriver om samband och sammanhang. Hur ser då sambandet mellan mitt personliga liv och livet på Jorden ut?
Något som länge har engagerat mig är den bristande respekten för de biologiska system som är förutsättningen för mänskligt liv på jorden. Den hållningen leder i förlängningen till att människan utrotar sig själv. Om vi ska lyckas bryta det mönstret måste vi börja förändringen i den verklighet vi lever: hur vi förhåller oss till varandra här och nu. Uppenbarligen kan vi inte lita på att de som äger och kontrollerar naturresurserna i världen kommer att ge upp sin dominerande ställning självmant.
Det vi lätt glömmer är dock att enskilda ägare inte kan göra någonting utan stöd och medverkan från en stor mängd människor som är lojala med de som styr. Jag tänker särskilt på de stora multinationella koncerner som lägger under sig allt de kommer åt.
Om vi förstår att varje mänskligt möte som sker med ömsesidig respekt ger ringar på vattnet och inverkar på andras sätt att relatera, får i längden dessa multiägare svårare att finna stöd för sin dominans och kvävning av variation och mångfald.
Varje människa som ökar sitt ansvarstagande för respektfullt relaterande, bidrar på så vis till en bättre värld. Varje företag som väljer en ansvarsfull attityd till såväl människors arbetsvillkor som ett hållbart perspektiv på produktionsmetoder mm., tar "vattenringarna" till nya nivåer av medvetenhet och förändring.
Vi behöver ju inte gå så långt som till andra sidan jorden för att se möjligheter med att öka medvetenheten om hur vi relaterar. Många av de par som söker hjälp för att få en bättre fungerande parrelation gör det för att de har svårt att kommunicera med varandra. De har svårt att riktigt se varandra, eftersom gamla familjemönster skymmer sikten.
Det är smärtsamt att inte känna sig sedd eller respekterad. Ofta uppstår ett slags ställningskrig mellan makar; bägge "skruvar upp volymen" i sina försök att nå fram till den andre, medan förmågan att lyssna är blockerad av frustration över att inte bli hörd. När alla försök att tillgodose sina behov är uttömda, kvarstår ofta en tomhet eller förstämning och känslokyla.
Gestaltterapeuterna Rosita och ‰ke Persson berättar i intervjun härintill om sitt arbete med par, vilket kan ge en doft av hur parterapi kan var en vändpunkt för parrelationer i nöd.
Som ‰ke och Rosita beskriver i intervjun, vilar det gestaltiska förhållningssättet på den ömsesidiga respekten mellan två lika mycket värda individer; ett Jag och ett Du. I samspelet mellan två subjekt uppstår relationen, som kan stärkas och näras av kontakt och erkännande av varandras olikheter.
Jag blir alltid lika berörd av att se människor mötas över gränser, i synnerhet när kontakten är resultatet av att man har lyckats överbrygga avstånd. När gamla relationsfördomar har skingrats och man har börjat se och lyssna till varandra.
Det är samma sak vare sig det handlar om livspartners, barn, vänner, grannar, arbetskamrater eller människor från andra kulturer.
Att se och respektera olikheter är att samexistera och låta sig näras och njuta av livets mångfald.
Och vad är mer befrämjande för livet på Jorden än variation och mångfald?

Lars Berg


Att leva och utvecklas tillsammans

Gestaltterapeuterna Rosita och Åke Persson arbetar sedan många år tillsammans med parterapi. De är både arbetskamrater och livspartners, verksamma i Småland i trakten kring Sandsjöfors som ligger mitt emellan Nässjö, Sävsjö, Eksjö och Vetlanda.

Vilka är era utgångspunkter i arbetet med par?
En central utgångspunkt är att personerna vi arbetar med en gång i tiden har valt varann. Vi hjälper dem att mötas där de befinner sig och att, som individer och par, växa i nuet. Det kan innebära att de "väljer om" varandra eller går skilda vägar. Båda vägarna möjliggör utveckling.
Ett av gestaltterapins grundantaganden är att det är i nära relationer vi har störst möjlighet till växt och mognad. Filosofen Martin Buber beskriver sin syn på dialog i boken "Jag och Du". En av hans vackra sentenser är: "I dig blir jag till", vilket är en bild av hur den nära relationen växer när "Jag och Du" ges möjlighet att mötas. Det är en process att bli mer medveten om vem "Jag" är liksom vem "Du" är; att vi i en parrelation är två separata individer som väljer att leva tillsammans.
I en kärleksrelation går vi igenom cykler av utveckling, där varje nytt varv innebär en kris för de ursprungliga förväntningarna. Den första tidens förälskelse stärker parets anknytning, men när vardagen blottar sidor hos varandra som vi från början inte kunde se, ställs vi inför att välja varandra på nytt; i ett nytt ljus. Dessa "omval" återkommer i ett pars utveckling inför varje större förändring; de flyttar ihop, får barn och utmaningarna växer. Den äktenskapliga balansen rubbas igen och igen och det blir till sist förmågan att hitta tillbaka till varandra som blir avgörande för parets ömsesidiga mognad som partners och föräldrar.
Vi betraktar en kris som både ett tecken på att något inte är bra med hur det ser ut idag i relationen OCH en ny möjlighet till utveckling, vilket kan vara bra att hålla i minnet när man har svårt att se någon väg vidare.

Vad har ni för drivkrafter i ert arbete med par?
Vi har ett 27-årigt äktenskap bakom oss och vi vill dela med oss av våra personliga och professionella erfarenheter till andra par. Det är också en stor glädje att få vara med i parens processer, när de börjar se sina möjligheter tillsammans och hittar sin utvecklingspotential.
Vi arbetar oftast i mindre grupper, med flera par som deltagare, där vi går in med oss själva som dem vi är och fortsätter på det viset att utvecklas.
Ibland känner vi ju igen våra egna mönster i det ett par arbetar med. Det kan röra om i vårt förhållande så att vi får ta oss utrymme att reda ut det som väckts efter en terapisession. Vi har ju fördelen av att ha mångårig erfarenhet av kriser, så vi har hittils haft redskap nog att sortera i det som sker. Ofta är det vi upplever också viktig information om det par vi arbetar med. Om vi då kan reda ut det som händer med oss hjälper vi paret att komma vidare med sitt dilemma.

Vilken typ av problem kommer paren med?
De kommer med en stor variation av teman. Några kanske vill ha hjälp med att genomgå en skilsmässa på ett så konstruktivt sätt som möjligt, medan andra vill hitta redskap för att ta sig igenom en kris. Åter andra tycker att de har tappat kontakten med varandra och vill hitta tillbaka till hur det var förr, andra längtar efter mera intimitet, tydligare gränser eller starkare känslor.
Ofta är det kvinnan i relationen som tar initiativ till en teraputisk kontakt, men väl i terapirummet är mannen som regel lika engagerad. Kanske beror det på den inbitna föreställningen bland män, att "bra karl reder sig själv", att kvinnan tenderar att vara den första som söker hjälp utifrån?

När par tar kontakt för terapi är det inte sällan i ett kristillstånd; det brinner i knutarna för att rädda vad som räddas kan och många i parets omgivning är också påverkade av krisen. En parrelation har ofta blivit en utgångspunkt för olika grader av social gemenskap; barnen, släkten, arbetskamrater och gemensamma vänner är alla delar av parets nätverk och blir på det viset delar av det paret har att handskas med i sin kris.
Grundläggande är dock att paret vill hitta tillbaka till när det en gång kändes bra. De är ofta besvikna över hur relationen har utvecklats och man vill nu göra något åt det. De vill reda ut och klara av att handskas med sina problem, men ser sig inte i stånd till det på egen hand.
Vi känner stor respekt för dessa modiga människor; de tar ju en stor risk med att lämna ut sig inför oss utomstående. Det är starkt berörande att se parens vilja att gå vidare och inte ge upp. Även de som kommer för att få hjälp med att skiljas vill ju göra det på ett sätt som blir utvecklande för bägge; i synnerhet när de har barn tillsammans.

Hur arbetar ni med par?
Vi är processinriktade och möter paren där de är i sina tankar och känslor. Vi vill ge varje par ordentligt med tid, därför tar vi inte emot så många åt gången när vi har pargrupper.
Fördelen med att vara mer än ett par är att de kan känna igen sig i varandras behov, problem och strävanden. Det är alltid en sporre att veta att även andra par kämpar med liknande fenomen.
Som regel använder vi s.k. "fishbowl"-teknik, då ett par åt gången sitter i mitten och de andra paren lyssnar i bakgrunden. De kan sedan ge varandra konstruktiv feedback och bekräfta med igenkännanden från sin egen relation. Vår uppgift är att hjälpa paren att kommunicera och finna uttryck för det som sker inom dem. Vår roll är också att ge våra reaktioner på det vi ser, hör och upplever.
Fishbowl-tekniken är ett arbetssätt som underlättar uppnåendet av kontakt; att sitta och se på varandra och tala direkt till varandra.
Vi ger paren rådet att ge sig tid tillsammans och det här sättet att sitta mitt emot varandra är viktigt att göra regelbundet hemma för att stämma av "hur vi har det med varandra".
Det vi gör är framförallt att hjälpa paren till en konstruktiv dialog, utifrån de oavslutade situationer de kommer med. Paren som kommer är fulladdade med ouppklarade händelser i relationens historia som de vill ta itu med. Vårt arbete är att ge utrymme för paren att träna sig i användandet av jag-budskap; till exempel: "Jag är irriterad på ditt beteende" (exempelvis att alltid komma hem senare än avtalat). Vi hjälper då individerna i paren att skilja ut sig och att därmed ta ansvar för sina behov och önskningar, liksom för de problem de har kommit till oss för att arbeta med. Det avbördar dem den skuld som ofta kastas fram och tillbaka mellan parterna.
För att göra dialogen tydlig får de smaka på att använda "jag" istället för "man", "en annan" eller "vi" och känna efter hur det påverkar dem. Likaså får partnern i dialogen ge sin reaktion på vad som händer med honom/henne när orden byts ut. Härigenom blir individerna i paret tydligare och tar ett större ansvar för vad han/hon tycker och tänker. Upplevelsen är att det blir mera jämbördigt i relationen och att respekten för varandra ökar.

Det är fascinerande att se människor växa under så kort tid som en helg.
Det är oerhört läkande att få tillfälle att se sin partner sårbar och känslosam, vilket ofta är fallet när man vågar mötas i äkta kontakt med varandra.
När paren får hjälp med att stanna i kontakten, hellre än att följa sina inlärda undvikanden, kommer känslorna i dagen och individerna blir mer levande. Detta påverkar relationen genom att den blir mera verklig, vilket är en förutsättning för att föra in ett ömsesidigt ansvarstagande för relationens utveckling.
Egentligen handlar det om att individerna i relationen ska komma i kontakt med sina egna känslor och på det sättet tydligare bidra till relationens liv. När man får en starkare upplevelse av sig själv stärks också upplevelsen av ens partner. Att bara diskutera principer som rätt och fel eller tycka saker om varandra befäster fördomar snarare än att de skingras. Först när känslorna kommer in i bilden kan något nytt hända.
En annan infallsvinkel är att titta på vilka roller som har etablerats i relationen; vi brukar säga att vi undersöker hur paret "dansar tango". Vi stannar upp och kan låta de andra paren få spegla det de ser, hör och upplever; exempelvis: "Jag märker att det är du Lisa som pratar mest och du Bosse som lyssnar. Är det så hemma också?" Här får också vårt eget samspel som terapeuter betydelse. Vi kan utgöra en motvikt eller bara vara exempel på hur roller kan inverka på relationen. Syftet är förstås att bli medveten om hur det ser ut, för att sedan kunna experimentera med alternativa förhållningssätt.
Att leva tillsammans innebär ju att oupphörligt ställas inför nya utmaningar. Förutom en familjs egna förändringskriser påverkas vi också av samhällets förändringar. Förutsättningarna för att välja livsinriktning är ju i Sverige av idag väldigt annorlunda jämfört med för några årtionden sedan. Förr i tiden var det normala att man gifte sig och levde tillsammans livet ut, medan skilsmässor och nya variationer av familjebildningar idag är ganska vanliga.
Man vill gärna känna sig både trygg och fri, men vad är frihet och hur ska man kunna känna sig fri inom ramen för en relation?
Par som upptäcker att de är fria att förändras inom relationens gränser kan också finna lösningar på det dilemmat.

 

© Lars Berg Egenart 2007-17