Gestalt-Akademin i Skandinavien Seán Gaffney : Gestalt at Work Föreningen Gestalt i Organisation Sveriges Auktoriserade Gestaltterapeuter GIS-International

Onsdag 23 augusti, 2017

 

Inspirationsguide för personlig utveckling och ledarskap 2007/2

Femårsjubileum
När ödet knackar på dörren – Helhetssyn på vår tids diagnoser

Beställ tryckt ex. av Inspirationsguiden


Femårsjubileum

Välkommen till det här numret av Inspirationsguiden som är det tionde i ordningen, sedan starten 2003.
Det är också fem år sedan första numret och det är med viss stolthet jag kan konstatera att den här hybridpublikationen – både tidskrift och annonsorgan för gestaltintresserade i Sverige – har kommit ut kontinuerligt med två nummer per år.
Det är faktiskt den enda periodiska utgåva med gestaltperspektiv i Sverige idag, sedan Nordiska GestaltJournalen somnade in under vintern 2000.
Är du intresserad av tidigare artiklar i Inspirationsguiden är du välkommen att beställa. Ännu finns exemplar kvar av alla nummer. Se websidan på www.gestaltinformation.se för en uppräkning av alla temata vi behandlat och för att direkt kunna beställa via Internet. Eller ta kontakt via telefonsvarare på 08-641 55 44.
I numret du nu håller i handen tar vi upp temat Vår tids diagnoser och ställer frågan om de säger något om det samhälle vi lever i. Läs mer på nästa sida.
I flera tidigare nummer har vi tagit upp frågor kring hälsa och livskvalitet, så när vi nu går rakt på själva diagnosbegreppen och de symptom på ohälsa vi ser överallt i samhället, är det helt följdriktigt med min ambition att ta upp aktuella skeenden som har att göra med mänskliga levnadsbetingelser och att betrakta detta ur ett gestaltiskt perspektiv.

– Lars Berg


När ödet knackar på dörren
– Helhetssyn på vår tids diagnoser

Inledning
Det har varit en synnerligen lärorik process att skriva den här artikeln.
   Ända sedan min utbildning till gestaltterapeut på 1980-talet har jag känt en viss tveksamhet till diagnoser. På den tiden fanns fortfarande en hel del kvar av den tidiga gestaltterapins upprorsanda gentemot de etablerade formerna av psykologisk behandling.
   Gestaltteorin formulerades under 1950-60-talet som en reaktion mot den då dominerande psykanalysen och dess konkurrent behaviourismen. Diagnoser betraktades som ett abstraherande av levande, mänskliga processer och kritiserades för ett fjärmande från kontakten med patienten/människan.
   I min egen praktik har jag därför inte fäst någon större vikt vid att finna diagnostiska beteckningar på mina klienters tillstånd eller symptom. När någon har berättat om en diagnos från kontakten med den etablerade vården har jag godtagit den som en åsikt om denna individ, men inte som något faktum. Gestaltmetoden har dock med åren delvis omformulerats och utvecklats såväl av gestaltutövarna själva som av framstående gestaltteoretiker.
   När nu Judith Beermann Zeligson och Anna Johansson kontaktade mig för att dela med sig av sina tankar kring nutidens vanligaste diagnosbegrepp blev jag nyfiken på hur ett gestaltiskt perspektiv på diagnostik skulle kunna formuleras idag.
   Anna och Judith har inom ramen för Gestaltakademin bjudit in Sveriges verksamma gestaltutövare till ett seminarium i november, där de ställer frågan: Hur möter vi i gestaltvärlden vår tids diagnoser?
   Seminariet syftar till att delge varandra kunskap om och förhållningssätt inför den ökade förekomsten av vår tids symptom – inte minst uppmärksammade inom arbetslivet.
   Att förstå vad diagnoserna innebär i verkligheten och att möta människor med syftet att finna en väg tillbaka till hälsa är inte en självklart enkel sak. Det visade sig också genom den process jag, Anna och Judith delat under skrivandet av artikeln.
   När vi träffades en dag i augusti i Göteborg flödade vi av entusiasm, i vida cirklar av tankar, metaforer och formuleringar om de bakomliggande orsakerna till vår tids sjukdomssymptom. En av de viktigaste slutsatserna är den moderna människans brist på kroppslig förankring och de samhällsstrukturer som bidrar till att upprätthålla denna brist.
   Symptomatiskt kom därför också artikelskrivandet att präglas av "brist på kroppslighet".
   I slutändan innebar det en konfrontation för oss alla tre – eller kanske snarare en uppenbarelse – att se hur lätt det är att hamna under inflytande av de mekanismer vi har intentionen att reda ut.
   Berikad av den erfarenheten hoppas jag att tankarna här kan inspirera läsaren till att stanna upp och känna efter i sin egen kropp vad som stämmer och vilka egna erfarenheter som träder fram. Jag ser också fram mot seminariet i november, då den här artikeln kanske kan tjäna som en introduktion till en mer kroppslig fördjupning av ämnet för deltagarna.

Tillitssjukdomar
Fokus för den här artikeln är det senaste årtiondets vanligaste diagnoser och frågan om de säger något om samhället vi lever i: utmattningsdepression, panikångest, fobier, depression, ätstörningar, ADHD, fibromyalgi, stress m.fl.
   Symptomen ryms inom både den somatiska och den psykiatriska vården – och i vissa fall hamnar de helt enkelt mitt emellan och faller bort som oförklarliga.
   Man talar numera om "tillitssjukdomar", en kategori som i en rapport från SOCSAM, ett försök till ökad samverkan över sektorsgränserna mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst, förklaras såhär:
   Tillitssjukdomar innebär att man känner olika grad av oro, ångest och en känsla av otrygghet i tillvaron eller som E. Borgenhammar, prof vid Nordiska Hälsohögskolan i Göteborg skriver: "människors oförmåga att hantera livets osäkerheter och risker".

Diagnosen – välsignelse eller förbannelse?
Judith möter i sitt arbete människor som har kommit som flyktingar från krigsdrabbade områden. Bland dem är PTSD, Posttraumatiskt stressyndrom, en vanligt förekommande beteckning.
   Är den diagnosen en förbannelse eller en välsignelse? Är det inte förenat med en stor risk att fastslå en människas tillstånd som något som han/hon kan identifiera sig med och kanske fastna i?
   Judith förklarar: "I många sammanhang är det en välsignelse att få en diagnos eftersom den då öppnar för ett visst flöde i systemet; andra människor kan förhålla sig till den smärta man ger uttryck för, man kan få ekonomiskt och socialt/psykologiskt stöd och man får personligen något att hålla sig i som innebär en förklaring till vad man upplever.
   Samtidigt är diagnosen i stora delar en förbannelse, eftersom den individualiserar någonting som har med yttre omständigheter att göra. Det finns en risk att man berövar individen dess förbundenhet med de politiska och samhälleliga orsakerna bakom traumat. Många av dem jag möter med den här diagnosen kommer från krigshärjade områden och om de kan förstå att det de har varit med om inte beror på dem själva utan på yttre omständigheter är det lättare att få tillgång till deras inre läkande krafter. Från behandlarens sida är risken att man bara ser diagnosen och inte människan bakom".
   Men, trots allt, menar Judith, har diagnostik ett så pass stort värde för att komma tillrätta med de svårigheter symptomen medför att vi behöver den som ett redskap. Vi måste komma ihåg att ordet "diagnos" kommer av grekiskans dia, som betyder "genom" och gnosis som betyder "kunskap" – alltså en analys av symptomen, genom kunskap om dess härkomst och funktion. Oavsett vilken behandlingsmetod som används behöver vi någon systematik för att kunna sortera och analysera intryck och symptom.
   Om vi utgår från tanken att en diagnos individualiserar något som har med yttre omständigheter att göra, kan då detsamma sägas även om andra diagnoser, där kopplingen till yttre faktorer är mindre uppenbar än vid PTSD?
   Ja, poängen med ett helhetsperspektiv är att ingen människa existerar som en isolerad ö i världen. Allt är sammanvävt och alla strukturer av kommunikation påverkar alla. Mest, naturligtvis, i dess omedelbara närhet men på sikt också runtom i världen.
   De attityder som genomsyrar ett samhälle utgör varje individs livsrum och när attityderna – uppbackade av media och ledare med nyckelpositioner i samhället – bidrar till rädsla och otrygghet bland människor, ser vi destruktiviteten förkroppsligad genom symptom på bristande hälsa.
   Diagnostik är ett tveeggat svärd när det bidrar till att definiera enskilda individer som sjukliga eller hypokondriska myglare. En diagnos måste ställas i relation till individen och dennes omvärld.

Helhetssyn på människan i samhället
Säger oss då diagnoserna något om vårt västerländska samhälle?
   Här erinrar jag mig en vardagsbild från i somras: Under en promenad en söndagsmorgon såg jag en liten flicka skutta fram vid sidan av sin pappa. Flickan var iklädd bara en nätt, röd klänning och hon rörde sig lätt och frimodigt utmed trottoaren. Pappan hade rejäla shorts, med många fickor som putade åt alla håll. Jag fantiserade om almanacka, plånbok, nycklar och annat viktigt för en vuxen att hålla reda på.
   Plötsligt framstod en så klar metafor för vad relationen barn–vuxen handlar om när den är idealisk; den vuxne bär de bördor av ansvar som krävs av oss för att leva i samhället och barnet ska ha utrymme och tid att slippa detta ansvar för att utforska och manifestera sin egen identitet och finna sitt egenvärde innan det är dags att gradvis lära sig förmågan att bära ansvar. Judith frågar sig om vår generation av människosläktet är den mest hjälplösa genom tiderna: "Det finns litteratur om all möjlig slags hjälp; hjälp att sova, vakna, välja näringsrik mat, äta mera, att äta mindre, för mycket sex, för lite sex, hur man ska handskas med sina barn, hur man ska få tid för sin partner etc.
   Det finns expertråd om snart sagt allting...."
   Efter att tidigare ha varit ambivalent till all hjälplitteratur säger Judith idag: "Jag ser det som att det finns en oerhört stor längtan efter helhet – efter att hänga samman både i sig själv och med något större. Så i all den här självhjälpslitteraturen avläser jag inte bara ett sätt för författarna att tjäna pengar på att erbjuda en "quick fix", utan också en avspegling av den här starka längtan."

Att bära för mycket – individualisering av samhällsansvaret
I fråga om bärande lyfter Anna fram det faktum att eftersom så många av de gamla trygghetssystemen och -sammanhangen är sönderslitna och fragmenterade idag, är väldigt mycket upp till varje individ att besluta om.
   Anna utvecklar det: "Det har gradvis skett en enorm individualisering av samhällsklimatet som ett upphöjt mål, där det ställs stora krav på var och en att ta eget ansvar. Du ska ta ansvar för din hälsa, din kropp, ditt elabonnemang, din pension mm. Det låter som att om vi bara tar ansvar så kommer vi i princip inte att dö.
   Och inte nog med ansvar, det ska också ske med största möjliga effektivitet; det billigaste priset, den bästa "dealen", är upphöjt till en norm som också skapar "losers" när vi jämför oss med de som lyckas bäst, hinner först osv.
   Och med det som bakgrund kan jag se att man redan som barn bombarderas med alla dessa förväntningar och krav, både hemma och senare i skolan."

Förväntningar och krav – att aldrig vara bra nog
Judith håller med om den här bilden, som förstärks av iakttagelsen att både vuxna och barn är ställda i en livssituation med krav som är högre än någonsin. Den moderna människan erbjuds ingen fast hållpunkt utan förväntas vara i ständig rörelse utan att tappa fattningen. Tvärtom lever hon med en spänning mellan å ena sidan yttre krav på stor flexibilitet och ett inre behov av fördjupning och sammanhang.
   Det är som att bara andas inåt hela tiden och aldrig ge sig tid att andas ut. I utandningen finns en paus så vi får en chans att finna ett avslut innan vi går igång med nästa uppgift. Det innebär en väldig stress att inte få vara där man befinner sig utan måste sträva mot ett framtida mål. Judith nämner det danska uttrycket "CV-kultur", när hela livet blir en prestation med krav på att ständigt förkovra sig. Och budskapet i detta är ju att "du är aldrig bra nog".

Finna sin plats eller "krypa till korset"?
Anna: "Här finns ett dilemma för många människor på arbetsmarknaden, för dess system kräver ofta en hög grad av lydnad. Inte kanske på det gamla auktoritetsbundna sättet men på en mer social nivå, som en anpassning till de sociala normerna i en arbetsplatskultur. Om du inte ställer upp på normerna riskerar du att hamna utanför gemenskapen.
   Exempel på det är företag som ger sina anställda varsin mobiltelefon med funktioner för SMS, e-mail och web inbyggda och kräver sedan att alla ska vara tillgängliga dygnet runt och t.o.m. under sin semester. Det här är ju uttryck för en extrem form av krav på lydnad."
   Modern hjärnforskning visar att människan som organism inte har förändrats i takt med de tekniska och intellektuella landvinningar vi idag lever utifrån. På sikt blir det ett ihållande alarmtillstånd som tvingar organismen att leva på en alltför hög stressnivå och som genererar de symptom som vi finner så många diagnoser för.
   Tekniken fungerar dygnet runt men människan behöver växla mellan aktivitet och vila.

Individens ansvar...
Kan vi begära att enskilda individer ska lyckas med konststycket att både finna trygghet i sig själva och dessutom gå ut i världen, på sin arbetsplats t.ex., och där stå emot såväl stress som lydnadskrav från omgivningen?
   Det fält av relationer som varje individ ingår i är en vital aspekt i varje typ av förändringsprocess. Det första steget för en individ som vill förändra sitt sätt att vara är att möta sin omedelbara omgivnings reaktioner på det nya; "vad säger min partner om jag beter mig såhär?" eller "hur reagerar min familj – och mina arbetskamrater?".
   I slutändan ställs jag inför hela min kulturs normer och ideal; "får jag vara med även om jag gör såhär?". Det här kan innebära ett dilemma som säkert många kan känna igen sig i.
   Vi menar att om många människor utvecklar samma sorts problematik, somatiskt eller psykiskt eller bådadera, kan det ses som en signal om att samhället är ur balans och att symptomen är återkommande påminnelser om att något i omvärlden inte står rätt till; att vi som samhällskropp lever ohälsosamt.

...och samhällets ansvar
Har då samhället något ansvar för hur individerna mår?
   Vi ser det som väsentligt att människor får sina upplevelser bekräftade och diskuterade också från politiskt håll. Om människors stressymptom osynliggörs eller ifrågasätts skapar det naturligtvis både misstro och maktlöshet.
   Ju tydligare politiker och andra ledande nyckelpersoner visar att man ser och förstår sig på de strukturer som skapar stress hos individerna och fattar beslut som ger mera resurser till att förändra strukturerna, desto lättare kan människor finna kraft att läka sina obalanser. Och ju flera som kommer tillbaka efter en sjukdom med bättre självstöd och respekt för sitt tempo, desto starkare kommer samhällsfältet som helhet att påverkas till en bättre plats att leva i.

Kroppsfixering och kroppsfientlighet
Både tillit och trygghet är något vi känner i kroppen och då blir det uppenbart hur viktigt det är att förstå de övergripande krafterna som påverkar hur vi upplever vår livssituation. De går rakt in i det existentiella varandet.
   Anna och Judith poängterar spänningen mellan den individuella kroppen och de samhälleliga krafter som den står i centrum av: Å ena sidan har vi en enorm kroppsfixering i den dominerande mediasfären; å andra sidan lever vi samtidigt i en väldigt kroppsfientlig kultur.
   Det här innebär en stark polarisering av vårt förhållande till kroppen. Samtidigt som vi hyllar och gör en ungdomlig, frisk och ytligt sett vacker kropp till ideal förnekar vi kroppens behov av balanserad kost, vila, rörelsefrihet och – inte minst – närvaro i våra liv. Vi har ju sedan länge kapat förbindelsen med kroppen till den grad att vi inte längre känner av dess omedelbara behov. Vi pressar oss för att uppnå vissa ideal, samtidigt som allt kroppsligt som inte motsvarar idealen föraktas eller förnekas.
   I det här bristtillståndet utan kontakt med våra kroppar, så som vi upplever dem inifrån, förlorar vi också kontakten med genuin glädje och en känsla av mening med livet.
På det sättet är symptomen och problemen vi ställs inför en guldgruva, för de ger oss möjlighet att bli mer medvetna om vad vi på sikt kan göra åt saken – både individuellt och utåt i samhället.

En väg mot bättre hälsa
Att flytta hem igen
Människan av idag kan sägas vara "hemlös", avskuren från kontakten med sin egen kropp och därigenom med den större helhet som kroppen är existentiellt förbunden med. När upplevelsen av mitt eget "varande" splittras, en plats där jag kan finna en konkret, fysisk grund att stå på och vila i, brister tilliten till livet som bärande princip.
   Den viktiga utgångspunkten för att förändra sin situation och för att finna de läkande krafterna inom sig är tillgången till kroppen, till sinnena och en medvetenhet om att "här är jag – att jag fyller en plats i det här rummet just nu".
   Det lilla barnet har den här kapaciteten redan från början och sedan tappar de flesta den omedelbara kontakten med kroppen vartefter de växer upp. Den mentala förmågan ökar alltmer och språket utvecklas tillsammans med sinnena genom att sätta ord på allt vi upplever; alla ting, såväl fysiska som mentala, ges ett namn. Barnet lär sig att se sin värld och att förstå sina inre upplevelser utifrån omvärldens ögon; det är väldigt beroende av att bli sett och bekräftat utifrån och det är därigenom det utvecklar sin identitet.
   "Att flytta hem" innebär ett avgörande perspektivskifte; som att sänka blicken från omvärldens skeenden och vända uppmärksamheten in i kroppen. Det är att lägga märke till sin andning här och nu; att känna den vibrerande livsenergin innanför huden, som fyller var och en med det liv som är essensen i allt levande.
   Det är här, i den kroppsliga boningen, som all läkning har sin början och sitt centrum, liksom det är här och endast här som kontakten med livsmening och glädje finns.

Det gestaltiska perspektivet
Ett av skälen till att gestaltmetoden är så kraftfull är att den innebär en grundläggande acceptans av de människor vi arbetar med, så som de är just nu. Inte bara i största allmänhet utan väldigt konkret som ett erkännande av att livet i denna stund är precis som det är. Känner jag smärta, glädje, förvirring eller ett lugn så är det vad livet är just nu och att föra ett samtal om detta är synnerligen adekvat – ja, även hälsosamt.
   Den här acceptansen saknar vi i det sociala rummet, som ett motgift till all stress och alla krav på att det borde vara på något annat sätt.

Individens omgivande fält
Ett annat grundläggande perspektiv är att människan ingår i ett fält av interaktioner och det är klart att samhällsnivån påverkar alla andra nivåer, ända in i terapirummet. Oavsett vilken systemnivå vi befinner oss på kan resten av samhället ses som en bakgrund till det vi för tillfället bevittnar.
   För oss som arbetar med människor innebär det att vi behöver betrakta hela det livsfält individen ingår i, när vi förhåller oss till de symptom som formuleras till en diagnos.
   Det betyder att vi möter alla dessa olika nivåer – historiskt, politiskt och kulturellt – genom varje individ, utan att vi för den skull måste vara pålästa om allt. Det viktiga är att ha en förståelse för att detta större fält påverkar den enskilda personen och att även jag gör det.

Bekräftelse och egenvärde
Gestalt handlar i stor utsträckning om att mötas och bli sedd och vårt förhållningssätt innebär ett fruktbart redskap för att hjälpa människor att bygga upp sitt egenvärde. Värdet skapas i en dialog där det mänskliga, genuina mötet står i centrum.
   Det handlar inte om att tala om vad ett högre värde skulle vara eller att planera för att nå fram till ett högre värde. Det handlar om att i ett möte med en annan människa, här och nu, lägga märke till och direkt i kroppen uppleva mig själv som värdefull, något som jag bara kan göra när jag ser mig själv genom den andres ögon.
   Det är det som är essensen i mötet och grundläggande för hur vi blir till som människor; som sociala varelser. Sociologen Johan Asplund kallar det typiskt mänskliga att vara "socialt responsiv". Motsatsen är "asocialt responslös", som ett uttryck för total kontaktlöshet. Asplund analyserar symptom som "utbrändhet" som att ha hamnat i ett tillstånd av "asocial responslöshet".
   Med den definitionen handlar det inte om att individen är tömd på energi och inte orkar utföra sina göromål, utan det är själva relaterandet som funktion som är utarmad.
   En människa med bristande grundtillit känner varken tillit till sig själv och sina egna reaktioner eller till människor i sin omgivning. Det gestaltiska förhållningssättet utgår från att den bristande tilliten repareras i det mänskliga mötet. Det är därför vi så starkt betonar Jag-Du-relationen som kärnan i det vi arbetar med; ett möte mellan verkliga människor, här och nu.

Relationer och figur–bakgrund
En annan aspekt av relaterande är att man inte kan förstå en människa utan ha perspektiv på hennes bakgrund. Allt har en bakgrund, såväl små näraliggande bakgrunder som större och mer omfattande. Oavsett om det är en individ, en grupp eller en organisation som vi arbetar med handlar det om relationer, inre eller yttre.
   En människa är inte fastlåst i en viss form som är densamma i alla lägen, utan snarare en ständigt pågående process av förändrade perspektiv och upplevelser beroende på omständigheter och sammanhang. Det innebär att vi, för att kunna förstå olika slags sjukdomssymptom och finna sätt att förändra dem, måste förhålla oss till den levande dynamik varje individ är.
   Ser vi symptomen som en reaktion på den situation individen befinner sig i, för vi in ett helhetstänkande som vidgar perspektivet och ger flera möjligheter för människan att förändra sin situation.
   En depression är då inte något som "stämplar" personen som depressiv utan i stället kan man fråga sig vad det är som försiggår i henne och hennes omvärld – i det fält hon ingår i – som bidrar till hennes tillstånd.

Kroppen och självreglering
Kroppsmedvetenhet är vägen till att kunna hantera olika slags symptom och rädslor. Om man känner sin kropp väl kan man, bara med hjälp av andningen, lugna sig själv och varva ner i stället för att gripas av panik.
   Den hjälplöshet många hamnar i kan också ses som en oförmåga att reglera sina behov – att känna när något inte står rätt till och att vidta åtgärder för att återställa balansen. Har vi inte kontakt med kroppen kan vi inte heller veta hur vi ska reglera våra obalanser.

Awareness och process
I Gestalt är begreppet awareness centralt. Det omfattar både kroppsupplevelse, sinnesintryck och den kognitiva tankeapparaten.
   Vi använder awareness som att det dels är en process och dels en uppmärksamhet på det som sker här och nu. Det är både ett verktyg och ett tillstånd, en medveten registrering av vad som sker inom mig och hur jag uppfattar omvärlden.
   Med den utgångspunkten kan vi i ett terapeutiskt samtal vara i kontakt med klienten och tala om symptom och diagnos som ingredienser i en process. Då blir diagnosen inte en stämpel som fixerar individen vid en fast kategori att identifiera sig med, utan beteckningen på något som pågår och som kommer att förändras.

Creative adaption – att finna en lösning utifrån omständigheterna
Något väldigt livgivande i gestalttänkandet är att vi inte ser problem som brister, utan som en kreativ anpassning till en situation – det bästa man kunde åstadkomma utifrån omständigheterna.På så vis får vi en utgångspunkt för en mer meningsfull förändring.
   När vi betraktar de aktuella symptomen som ett nu-läge får individen stöd att följa sin process. De naturliga impulserna till förändring kommer då fram, genom en medveten närvaro om vad som behövs för att lösa upp symptomen.
   När man upptäcker andra sätt att leva och vara på har symptomen tjänat ut sitt syfte.

Judith Beermann Zeligson är socionom och dipl. gestaltterapeut, t.f. lektor på Gestaltakademin, handledare och mindfulness-instruktör. Bakgrund som familjeterapeut inom Barn- och Ungdomspsykiatrin. Speciell inriktning på generationseffekter från förintelsen. Arbetar nu främst med handledning, undervisning, existentiellt och andligt sökande samt mindfulness.
Anna Johansson är fil.dr i sociologi, genusforskare och dipl. gestaltterapeut. Har bl. a. skrivit böckerna "Elefant i nylonstrumpor", "Om kvinnlighet, kropp och hunger" (1999), "Narrativ teori och metod" och "Med livsberättelsen i fokus" (2005). Driver sedan 1999 mottagningen Gestaltterapeuterna i Göteborg. Är sedan 2005 projektanställd som kvalitetsutvecklare inom Gestaltakademin.

– Lars Berg

 

© Lars Berg Egenart 2007-17