Gestalt-Akademin i Skandinavien Seán Gaffney : Gestalt at Work Föreningen Gestalt i Organisation Sveriges Auktoriserade Gestaltterapeuter GIS-International

Fredag 15 december, 2017

 

Inspirationsguide för personlig utveckling och ledarskap 2008/2

Hur är du dig själv?
Att "vara sig själv" – och andras förväntningar
Att "vara sig själv" i arbetslivet

Beställ tryckt ex. av Inspirationsguiden


Hur är du dig själv?

Välkommen till ännu ett nummer av Inspirationsguiden.
I detta höstnummer närmar vi oss begreppet "att vara sig själv". En av de centrala gestaltiska utgångspunkterna är att du är den du är och kan aldrig bli någon annan, medan du kan bli mera medveten om dina resurser och begränsningar – och om hur du använder dessa.
Inom Gestalt-Akademin har det talats om att de studerande kommer in i utbildningen med sina personligheter och yrkeserfarenheter, möter Gestalts språk och principer med detta och integrerar gestaltteorin med sitt personliga sätt att vara i världen.
Gestaltmetoden och dess filosofi blir på det sättet en förstärkare av personens befintliga egenart och uttryck, liksom något som utövas i världen utifrån den specifika personens villkor och förmågor.
När det uppstår behov av förändring, eller en individuell önskan om att leva "ett annat liv", är det lätt att fastna i en kamp emot det man vill komma bort ifrån; med följden att det jag önskar mig är motpolen till detta. Lösningen blir då ibland ett pendlande mellan ytterligheter, där samma gamla ingredienser efter en tid infinner sig pånytt, när jag tyckte att jag hade lyckats lämna det jag inte ville ha.
För att åstadkomma verklig förändring behöver vi oftast komma ur detta pendlingssystem och in i en öppenhet för nya och outforskade impulser och idéer.
"Att vara sig själv" blir då en utgångspunkt för en förändring där den inre kompassen börjar tas i bruk och sedan blir vägledande genom hela processen. Man skulle kunna utvidga begreppet till "att vara sig själv nära".
En sådan närhet till mig själv utövas genom en medveten närvaro i de sammanhang jag befinner mig i. Dels med en uppmärksamhet på hur jag tänker, vad jag känner och hur jag reagerar i olika situationer. Dels på hur jag uppfattar, tolkar och värderar andras beteenden och uttryck.
Människor blir till i ett socialt samspel med omvärlden och beroende på kvaliteten i de gensvar vi har fått redan som små blivande individer, bedömer vi andra människor och våra relationer med dem efter samma måttstock. Det innebär inte sällan att jag har inkorporerat en del fördomar och min ursprungliga sociala kulturs missuppfattningar om sakernas tillstånd – inte minst om vad som gäller för mig idag.
Vare sig dessa ingrodda föreställningar innebär problem eller inte är utforskandet av hur jag tänker, agerar och uppfattar verkligheten den enda reella möjligheten jag har om jag vill åstadkomma verklig förändring.
Närheten till mig själv är utgångspunkten för den utvecklingsresan och genom att "känna mig själv" är det lättare att slappna av i kontakten med andra, vilket faktiskt leder till förändrade relationer – och i förlängningen en öppnare värld att leva i.

Jag har i detta tolfte nummer av Inspirationsguiden intervjuat två gestaltutövare, som har varsitt perspektiv att förmedla, med temat "att vara sig själv" som utgångspunkt. Det är gestaltterapeuten Olivier Winghart och organisations- och ledarskapskonsulten Helena Löwengren.
God läsning!

– Lars Berg


Att "vara sig själv" – och andras förväntningar

Olivier Winghart En kulen septemberdag träffar jag gestaltterapeuten Olivier Winghart för ett lunchsamtal på en restaurang i Gnesta. Vi är bägge förkylda och tvingas ta spjärn mot omgivningens charmiga slammer för att få våra hesa och skrovliga röster att höras.
Det vi pratar om får snart karaktären av samförstånd; våra tankar och reflexioner bryts mot varandra i ett flätmönster som utvecklar sig till en betraktelse över vad det innebär att "vara sig själv". Det är dock Olivier som hela tiden är drivande, utifrån sina erfarenheter, så den här artikeln är ett berättande från hans perspektiv.

"Göra sin grej" eller dialog?
Historiskt sett var den tidiga gestaltterapin i USA fokuserad på individens rätt att "göra sin grej" och man brydde sig inte så mycket om vad andra tyckte.
Jag upplever att man numera har en mera balanserad syn på relationen mellan den egna viljan och förhållandet till omvärlden. Idag har vi mera fokus på dialogen mellan människor och på den verklighet vi bygger tillsammans.
Det den första generationen gestaltterapeuter ägnade sig åt var ett mera ensidigt intresse för individens förmåga att hävda sig själv.

Verklighetskoll
När tanken uppstår att jag ska vara på något sätt som andra önskar är det ofta min föreställning om vad andra tycker, oavsett om det är sant eller inte. Om jag får för mig att andra vill ha mig på ett visst sätt är det lätt att fastna i den föreställningen om jag inte tar kontakt med dem det handlar om och stämmer av om det är sant.
Många gånger är det bara min inbillning och då är "verklighetskollen" det bästa redskapet för att bryta min begränsande uppfattning om situationen.
Dessutom skapar jag ju ny kontakt som, även om tanken är sann, kan leda vidare till något nytt i relationen med andra, vilket inte skulle ske om jag behåller min föreställning för mig själv.
En sådan här situation uppstod under en kurs jag gick. En dansk deltagare i gruppen talade oftast danska, villket gav mig vissa problem med förståelsen av det hon sa. Dessutom var kursledaren dansk och när de här två började prata danska med varandra kände jag mig helt utanför. Jag inbillade mig efter en tid att jag var den enda i gruppen som hade de här svårigheterna, villket bidrog till känslan av utanförskap.
Först efter att jag hade uttryckt mina svårigheter i gruppen gick det upp för mig att jag inte var ensam om det, vilket också bröt min isolering.
I gestaltterapi är ju det här med verklighetskoll en viktig hörnsten, där uppmuntran att ta kontakt "här och nu" oftast är väldigt befriande i förhållande till våra föreställningar om verkligheten. Även om osäkerheten inför att visa sig med sina känslor eller uppfattningar om saker och ting ibland är stor, är oftast befrielsen betydligt större när vi vågar ta steget. Dessutom innebär kontaktskapande möjlighet till ett ökat lärande om vem jag är och hur jag fungerar.

Att ta sig själv på allvar
En annan aspekt av betydelsen av kontakt handlar om att våga lita på mina kroppsliga upplevelser i en situation och att agera därefter. Jag minns till exempel en terapisession som klient när jag kände mig obekväm efteråt; jag lämnade terapitimmen den där gången med både ilska, förvirring och lite illamående.
Vid terapiavslutet pratade vi, min terapeut och jag, om den här sessionen och vi var bägge överens om att ingen av oss hade tagit tag i det som skedde. Det var en klassisk s.k. "oavslutad gestalt".
Det kändes väldigt skönt att nu kunna mötas kring hur ingen av oss hade tagit våra förnimmelser av obehag på allvar den gången.
Det är alltså viktigt, för att kunna vara autentisk i en situation, att jag tar upp det som händer i mig även om det känns obehagligt.
Ett sådant agerande kräver förstås ett visst mod och ibland är man inte i stånd att ta ett sådant steg. I vissa fall kan det t.o.m. vara osäkert om huruvida jag kommer att bli bemött med respekt eller om situationen kommer att förvärras – och då kanske det är mera klokt att vänta till ett gynnsammare tillfälle eller då jag känner mig bättre rustad.
Det viktiga här är dock att "verklighetskoll" också handlar om att uttrycka mina känslor, för att få en chans att tillsammans med dem jag har omkring mig bedöma om min upplevelse har med samspelet att göra eller med något jag har inbillat mig.

Kulturella möten
Jag har nu levt i Sverige i nästan 20 år, efter att ha vuxit upp i Frankrike, och ibland kan jag hamna i en tvekan om hur det jag säger uppfattas av andra med svensk uppväxt eller vice-versa, hur jag ska tolka vad de andra menar. Det uppstår som ett slags glapp i kommunikationen, där jag börjar fundera över hur vi värderar vissa koder i vårt samspel. Då saknar jag den direkthet som finns i kommunikationen med människor i min franska kultur.
I sådana här situationer finns inte alltid utrymme att kolla av vad den andre menar, det går oftast väldigt snabbt och sedan är händelsen förbi.
Jag pratade en gång med en av mina kurskamrater om vissa problem jag hade i en relation, där jag upplevde att min partner bestämde mycket av de normer vi skulle leva efter. Då sa min kurskamrat att jag borde ta med mig lite av Paris till mitt sätt att leva här i Sverige och inte självklart anamma sådant som "att läsa Kalle Anka och äta korv". "Tappa inte din identitet och dina särdrag – det är du!"
Det här var ju ett lite karikatyrmässigt sätt att uttrycka det, men jag kunde snabbt greppa vad han menade och det gav mig en viss frihet att vara mera mig själv, i stället för att anpassa mig till det jag tolkade som min partners förväntningar.

Hur ser du som zen-utövare på det vi talar om?
När du och jag nu samtalar om "att vara sig själv" innebär det att vi objektifierar något som egentligen inte finns enskilt. Min uppfattning är att det inte går att vara sig själv utan andra människor och hela situationen man ingår i. "Jag själv" och "andra" är ju, när vi tittar efter på ett djupare plan, två sidor av samma sak.
Ingenting existerar i ett vakuum, åtskilt från allt annat. Varje företeelse är alltså en del av den struktur den ingår i.
Det kan förtydligas genom en metafor jag blev serverad när jag var i sydfrankrike med en partner för att antal år sedan och hon noterade att jag "bubblade" mera när jag befann mig i Frankrike än när jag var i Sverige. Ungefär som med läskedrycker som har olika mycket kolsyra.
För mig är det uppenbart att jag påverkas av den miljö jag lever i, vare sig jag vill det eller inte. Jag blir helt enkelt lite mer som de andra i min omgivning.
Och det är egentligen bara en bieffekt av konstaterandet att "vi blir till genom varandra". Ett exempel på hur beroende vi är av andras sätt att svara an på hur vi uttrycker oss är en episod berättad av en amerikansk zen-lärare och psykoterapeut, Barry Magid tror jag. Han var på besök i Japan, på middag hemma hos en familj.
Rätt som det var nös han och väntade sig den respons han var van vid hemifrån – ett "prosit" eller liknande. Men i Japan betraktas nysande som något väldigt privat, som något man undviker att göra offentligt. Det anses helt enkelt opassande.
Och för att hjälpa till att behålla ansiktet i en sådan situation svarar omgivningen med att låtsas som om det inte har ägt rum; med tystnad.
Magid berättade att han kände sig helt förvirrad av det som hände och efter en stund började han tvivla på att han faktiskt hade nyst.

Ensam tillsammans
I den tradition jag följer – Soto-zen – är det både ett ensamt utövande och samtidigt något man gör tillsammans med andra. Det är sällan någon som utövar det under några längre perioder helt själv. Oftast är det en grupp som gör det tillsammans.
Under en Sesshin (intensiv zenretreat) finns en köksansvarig, en undervisningsansvarig – och alla mediterar.
Ofta upplever man att det händer saker i tystnaden, som vi delar med varandra. Energin kommer och går som vågor i gruppen och känslor uppstår. Även smärta är något som kan flöda och som man då delar med varandra. Allt detta sker i tystnad och likväl finns det en subtil kommunikation mellan oss.
Jag tror att vi i meditationen under en sesshin gör något mycket individuellt, samtidigt som vi i högsta grad är tillsammans.
Det påminner mig om en fin bok av Stephen Bachelor som heter "Alone with others", där han ger en kortfattad bild av buddhism i relation till existentialistiska begrepp.
En vän till mig, som arbetar med coaching, gav mig en mental bild under ett av våra samtal. Han försökte för en tid sedan få mig att hitta kreativa sätt att engagera andra personer i mitt sökande efter ett arbete. Bilden han beskrev var att vi tillsammans med andra blir till en hel hjärna, medan var och en bara är en nervcell. Chansen att hitta lösningen på problemet är ju betydligt större om du engagerar hela hjärnan, än bara en liten del.
Jag tror att vi lätt lurar oss själva att tro att vi klarar olika uppgifter på en rent individuell nivå, när det ofta är så att vi får tillgång till en mycket större potential tillsammans med andra.
Samtidigt tror jag också att jag kan finna en större intelligens inom mig själv, när jag lyckas komma bortom de intellektuella konstruktioner jag har identifierat mig med.
Vi har ju tidigare talat om "verklighetskoll" och hur lätt det är att fastna i fantasier om vad andra tycker om mig. Jag tror att många av de idéer jag har utvecklat om mig själv, baserade på andras fantasier om vad som verkligen sker i stunden, är begränsande missuppfattningar av en verklighet som jag aldrig har kollat av.
Det är tyvärr så sällsynt med ärliga svar på varandra, där vi reder ut vad som pågår inom oss, att jag tror att det är ganska mycket av det vi kallar verklighet som är rena missuppfattningar.
Det är därför "verklighetskoll" är en så viktig räddare i nöden. När vi börjar berätta om hur vi upplever det som sker kan vi bli friare både inom oss och i umgänget med varandra. Vi kan helt enkelt vara mera "oss själva".

– Lars Berg

Olivier Winghart, M.Sc. Gestalt Psychotherapy, är verksam i Stockholm som gestaltterapeut.


Att "vara sig själv" i arbetslivet

Helena Löwengren En vacker höstdag möter jag Helena Löwengren (som då fortfarande hette Thunström) på ett konditori i Nyköping. Helena arbetar som ledarskaps- och organisationskonsult på gestaltisk grund. Hon är också en av de ansvariga på utbildningsföretaget GestaltPartner.
Vi avser att fördjupa oss i temat "att vara sig själv i arbetslivet" och utmed vindlande tankebanor färdas vi genom olika perspektiv på hennes erfarenheter av att vara ledare och konsult i organisationer.
Något som genast blir uppenbart är Helenas behov av att skapa tydlighet om förutsättningarna för vårt samtal.

Helena: När det gäller att få ut gestaltbudskapet är utmaningen, som jag ser det, att visa att det kan ses ur två skilda perspektiv. Å ena sidan ett terapibudskap och å den andra ett organisationsperspektiv – och därmed två olika målgrupper. Det finns det som hänger ihop och förenar, liksom det finns det som är åtskilt.
Det är viktigt för mig vad jag delar med mig av här till dig – och jag har ett organisationsperspektiv. T.ex. använder jag uttrycket "ett gestaltiskt arbetssätt", inte ett "gestaltterapeutiskt arbetssätt".

Lars: Det är min ambition att i Inspirationsguiden omfamna båda perspektiven, där både terapeuter och konsulter ska ges utrymme med sina perspektiv.
Så din del i intervjun är att helt och fullt vara den organisationskonsult du är.

Helena: Vad bra. Precis som när jag går in i ett organisationsuppdrag är det viktigt för mig att klargöra förutsättningarna och förväntningarna, vilket är en del av att vara mig själv i ett professionellt sammanhang.
Något jag kommer att tänka på är att det för mig som gestaltinriktad konsult inte i första hand är "människan" som är mitt fokus, utan det är gruppen/organisationen. Det är inte person x, y eller z jag ser, utan dynamiken dem emellan i den verksamhet de har som uppgift att bedriva. Jag är i första hand intresserad av det sammanhang som människorna agerar i och det tycker jag är viktigt att vara tydlig med.
Det här är kanske den mest fundamentala skillnaden mellan att komma in på en arbetsplats med ett organisationsperspektiv, jämfört med ett terapeutiskt.
Jag arbetar mycket med ledningsgrupper, som finns inom alla slags verksamheter – vare sig de är stora eller små. Då är det ledningsgruppen som är mitt fokus, och inom den finns ett antal människor.

Lars: När du ser dynamiken mellan gruppdeltagarna, ser du då också de roller de har i gruppen?

Helena: Absolut! Jag möter människorna i deras yrkesroller. Min frågeställning blir: "hur kan du inom ramen för yrkesrollen vara Jan eller Anita – vara "dig själv" – med den karaktär och den livshistoria du har?"
Det här uppfattar jag som en extra och spännande utmaning, att både vara i en yrkesroll OCH vara en hel person inom ramen för den.
Jag tror att ju tydligare vi kan urskilja vilka verkligheter vi identifierar oss med desto mera kan vi vara oss själva. I vilket fält är jag just nu? Vilken roll kräver situationen av mig?
Om jag kommer till en fest och saknar förmågan att "tona in" mig på hur kontaktgränserna ser ut och vilka människor jag har att göra med, får jag definitivt problem med att såväl "vara mig själv" som att "passa in".
Det är samma sak på en arbetsplats. Därför tror jag på tydlighet och urskiljning, att skapa struktur för hur vi kommunicerar, för att kunna slappna av inom strukturerna.

Lars: Hur är det då med ditt eget dilemma? Om du t.ex. kommer in som externkonsult i en ny organisation så finns det väl rätt mycket förväntningar och ett stort intresse för dig som person?

Helena: Jo, jo, det gör det.

Lars: Vad händer med dig då, i förhållande till den du är? I vilken utsträckning är du "dig själv" och i vilken mån går du in i en roll i den situationen?

Helena: Det är klart att "jag är den jag är", men det betyder inte att jag inte går in i en roll ibland. För mig är det en stor skillnad mellan om jag omedvetet börjar identifiera mig med en roll eller om jag medvetet väljer att gå in i den, för att det krävs av mig i en viss situation.
Jag kan t.ex. välja att gå in i rollen av att vara auktoritär och styrande eller som "experten". Det gör jag då medvetet för att det befrämjar gruppens utveckling eller skapar större tydlighet.
Och med den medvetenheten om mitt val står jag kvar "i mig själv". Det här blir ju på sätt och vis en definition av vad det innebär att som ledare "vara mig själv": om jag identifierar mig med en roll och förlorar mig i den, då har jag tappat mig själv. Medan om jag behåller identifikationen med den jag vet att jag är, samtidigt som jag agerar "som om" jag är en sådan som rollen förmedlar, då är jag fortfarande i kontakt med mig själv.
Här uppstår frågan, som jag ofta får höra, varför en organisationskonsult med gestaltiskt arbetssätt är så spännande och efterfrågad i vissa sammanhang?
De avtryck vi som "gestaltare" gör ute i arbetslivet är nog precis det att vi är mänskliga, med våra personligheter, öppenhet för styrkor och brister och att vi verkar veta vilka vi är; att vi alltid kommer tillbaka till att vara denna "människa" i första hand.
Det ligger något storartat och trovärdigt i det, i synnerhet om man är ledare och auktoritet parallellt med att sitta och inte ha en aning om vad som är rätt svar. "Jag är bara en människa, precis som du..."

Lars: Hur vet du då när du är dig själv och inte agerar utifrån en roll?

Helena: Det är min övertygelse att för att kunna vara mig själv måste jag känna mig själv!
Jag tror att det är med detta som vi som är gestaltutbildade kan skilja ut oss mot andra typer av organisationskonsulter eller personer som är verksamma inom organisationer. I våra utbildningar kommer man inte undan ansvaret att titta på vem man själv är, att vara nyfiken på sig själv och sin historia.
Efter det kan man sedan gå ut i sin yrkesroll och tydligare "vara sig själv".
För att kunna vara professionella och därmed fungera i det system vi verkar inom är det också viktigt att kunna dra gränsen mellan det privata, personliga och professionella; att vara medveten om vad som är vad. Och det är en viktig fokusering när vi utbildar chefer, ledare och organisationskonsulter på gestaltisk grund.
Det kan t.ex. vara OK för mig att berätta om privata saker i ett visst sammanhang men jag behöver vara ytterst medveten om vad som händer med andra i gruppen. Vad kan triggas igång hos en eller annan i gruppen från deras egen privata sfär?
I sådana fall är det ledarens eller chefens ansvar att hjälpa individer att få stöd utanför arbetssammanhanget.
Jag tycker att det är en av de viktigaste styrkorna i det gestaltiska arbetssättet att vi ger så mycket utrymme för att arbeta med medvetenheten om vad vi upplever och går in i, när det gäller roller eller när vi möter tolkningar och förutfattade meningar om vad som är verkligt.
Ju tydligare vi ser skillnaden mellan tolkningarna av verkligheten och vad som faktiskt finns där framför oss, desto mer kan vi bidra till medvetenhet också hos andra. Som chefer, ledare och konsulter behöver vi verkligen "ha oss själva i fickan" när vi ska gå ut på arbetsplatser och leverera jättetråkiga, jobbiga besked eller hantera arbetsgrupper som är i kaos eller gå in i konsultuppdrag som är jättesvåra.
Om vi i det läget agerar ut vår historia bidrar vi till ännu mera kaos, i stället för att härbärgera och hantera det.
En annan konsekvens av att "veta vem jag är" är förmågan att kanske redan innan man tar på sig ett uppdrag bedöma om det här är något som jag kommer att fungera med.
I annat fall finns det säkert någon kollega som man kan rekommendera, som är bättre lämpad.

Lars: Hur mycket möter du i arbetsgrupper dilemmat att kunna vara sig själv och känna sig delaktig i gruppkulturen?

Helena: Jag skulle vilja säga att det är något jag möter i alla arbetsgrupper.
På ett sätt är det inte så ofta arbetsgrupper kommer fram till en sådan utvecklingsnivå att de kan säga: "Vi kan verkligen vara oss själva med varandra här".
Och om man uppnår den nivån varar den i regel bara en kort tid, tyvärr. Detta för att förändringarna i och runt en arbetsgrupp för det mesta pågår hela tiden. Någon slutar och någon ny kommer till t.ex. Eller det sker en omorganisering där anställda byts ut eller avdelningar slås samman.
Det här gör att tiden då deltagarna kan känna sig trygga och vara sig själva ganska snart förbrukas av förändringar.
Det betyder att de flesta inte ens kommer till en sådan nivå, eftersom omvärldens förändringstakt är så snabb.
Därför tror jag att dilemmat du beskriver är ett ständigt individuellt sökande efter en stabil grund; något att hålla sig i.
Av alla arbetgrupper jag möter är det säkert 80% som på frågan "vilket uppdrag har ni, vilket fundament står ni på?" inte har en aning. Så otydligheten är stor när det gäller gruppers identitet. Här kan man verkligen tala om att gruppen inte "känner sig själv".
Och man kan därmed inte agera som självständig grupp, utifrån vad man behöver, utan förlitar sig på auktoriteter eller omständigheter i den större organisationen.
Men det är väldigt viktigt att sära på det individuella perspektivet, som jag tror gäller för hela samhället, och en enskild arbetsgrupps perspektiv. Det är inte alltid överförbart, för verkligheten är väldigt komplex.

Lars: Om du skulle beskriva hur du är som ledare, hur kommer du in i en arbetsgrupp, och vad innebär det i fråga om att vara dig själv?

Helena: Något som kännetecknar mig, som jag ibland också kan dela med mig av, är att jag är ganska snabb; i mitt tempo, i mitt sätt att vara och i hur jag pratar, vilket människorna i gruppen naturligtvis är välkomna att göra mig uppmärksam på.
Om någon påpekar att jag pratar för fort eller ställer för mycket frågor får jag både en chans att berätta om varför jag gör som jag gör och en möjlighet att hitta en annan nivå som ger bättre kontakt med den personen.
Jag tror att det skapar trygghet om jag delar med mig om mitt sätt och mina bevekelsegrunder för vad jag gör.
Jag har inget intresse av att i min ledarroll berätta om privata saker, för det hör oftast inte till sammanhanget. Däremot händer det att jag kan vara påverkad av något i mitt privatliv som uppenbarligen får effekter för gruppen. Om jag t.ex. är dämpad av ett dödsfall i min närhet eller något annat som påverkar energin i gruppfältet, kan jag nämna vad det rör sig om för att ingen ska behöva undra över vad det är som pågår i rummet. Starka känslor har ju en tendens att sprida sig bland människor – särskilt när det berör existentiella nivåer.
Jag kan ju också använda mig av egna livserfarenheter som en bekräftelse till någon gruppdeltagare som berättar om något smärtsamt. Då kan jag säga att jag av egen erfarenhet vet att det som berättas om är smärtsamt, utan att gå in på detaljer i min historia.
Mitt uppdrag omfattar inte mitt privatliv, men det kan vara viktigt att ge sådant som finns i sammanhanget en bekräftelse och ett erkännande.
Jag trodde förr att jag behövde göra så mycket i mitt arbete, men har kommit fram till att det är i det lilla som det sker stora saker. Det kan vara ett leende eller en bekräftelse med en nick, eller något annat med ganska små medel.
Det jag vill förmedla med det är att personerna i gruppen har tillåtelse och utrymme att vara sig själva.
Jag vill som konsult vara en förebild, när det gäller vad som befrämjar kontakt och kommunikation mellan individerna i en arbets- eller ledningsgrupp. Och min erfarenhet säger mig att det är att vara "mänsklig"; att jag kan vara personlig, kreativ och initiativrik samtidigt som jag har begränsningar och inte vet allt.
Jag har inte alla svar och ibland blir jag berörd över något som sägs eller sker. Liksom jag kan bli irriterad och frustrerad – att jag har känslor som jag kan dela med mig av.
Det jag signalerar med det är att de här högst mänskliga egenskaperna får finnas i gruppen och att det t.o.m. är önskvärt att människor kan vara tydliga i förhållande till varandra.
Skillnaden mellan en ledare som berör och skapar utrymme för deltagarna att vara sig själva, och en ledare som inte riktigt är närvarande – som av osäkerhet eller omedvetenhet ställer sig själv utanför och lägger som ett tomrum av teorier eller tomt prat mellan sig och sammanhanget – tror jag ligger i detta att vara mänsklig. Att tordas visa sin osäkerhet eller att han eller hon inte vet vad som är rätt i ett visst ögonblick.
Det handlar då egentligen om att "vara där", i den verklighet som kan delas av övriga och som bekräftas av den närvarande ledaren.
Kombinationen närvaro och struktur är de viktigaste komponenterna för mitt sätt att arbeta, där närvaron präglas av hjärtlighet och värme. Det är särskilt viktigt att värmen finns med vid gränssättningar, där strukturen behövs för att ge tydlighet åt situationen och för att komma vidare. Har vi t.ex. bestämt att vi ska fika kl. 15, då ska vi också hålla den tiden.
Jag arbetar med deltagarnas arbetstid, som man inte alls kan göra vad man vill med. Jag måste förhålla mig till deras verklighet, på arbetet.
I jämförelse med en terapisituation där det är personens totala livssituation vi arbetar med, inte minst privatlivet, är fokus i ett organisationsperspektiv enbart arbetssituationen.
Det privata ligger utanför sammanhanget – här på jobbet förväntas du prestera och då är frågan hur du kan vara fri att vara dig själv inom de ramarna?

– Lars Berg

 

© Lars Berg Egenart 2007-17