Gestalt-Akademin i Skandinavien Seán Gaffney : Gestalt at Work Föreningen Gestalt i Organisation Sveriges Auktoriserade Gestaltterapeuter GIS-International

Onsdag 18 oktober, 2017

 

Inspirationsguide för personlig utveckling och ledarskap 2011/1

Att ta steget vidare – ett samskapande.
Steg framåt – efterord av Björn Wrangsjö.
Resan från det privata till det offentliga rummet – psykoterapins utveckling från det personliga till organisations- och samhällsutveckling
Ny utbildningsallians banar väg för multikulturella yrkesnätverk

Beställ tryckt ex. av Inspirationsguiden


Att ta steget vidare – ett samskapande

Gestaltterapin i världen befinner sig i konstant utveckling, vilket ingick i Fritz Perls vision för den terapiform han introducerade på 1950-talet i USA. Det mycket direkta arbetssätt som Perls och hans fru Laura presenterade för en entusiatisk terapivärld, var menat att omvandlas i samklang med den person som integrerade den nya kunskapen. Den enskilde terapeutens "stil" utgår från dennes personlighet och livserfarenheter, med det gestaltiska arbetssättets teori och praktik som verktyg för att ledsaga klienten till medvetenhet om sig själv och sina utvecklingshindrande mönster.
Den här förutsättningen gällde förstås också när gestaltterapin började spridas till andra kulturer. Dess skandinaviska profil har utmejslats under snart 35 år.
   Så, när vi idag står mitt i en förändring kring gestaltterapins legitimitet i Sverige, är det bara en fortsatt process av "samskapande" i kontakten med den övriga svenska terapivärlden.

Att ta steget vidare
Genomgripande social förändring innebär en omvärdering av viktiga delar av vår identitet och som en överlevnadsreflex vaknar lätt en ovilja att förändras till liv. Basala frågor som ställts under framväxten av vår identitet väcks pånytt; "Vem är jag?", "Vart hör jag?"", "Får jag vara med som den jag är?".
   För ett fördjupat perspektiv på dessa frågor inviterade jag Barry Karlsson, neuropsykolog i Uppsala, Ia Mårtensson-Astvik, leg.psykoterapeut, dipl.gestaltterapeut och programansvarig på Gestalt-Akademins terapeututbildning och Jojo Tuulikki Oinonen, dipl.gestaltterapeut och ordförande i SAG, Sveriges Auktoriserade Gestaltterapeuter, till ett gruppsamtal.

Först lite bakgrund:
Det har under det senaste decenniet kommit ny psykologisk forskning som på olika sätt ger stöd åt ett gestaltterapeutiskt förhållningssätt. Den första rapporten kom på 1990-talet från Daniel Stern i USA, som studerat det tidiga samspelet mellan mor och barn. Stern visar här hur Martin Bubers sentens "I dig blir jag till" stämmer med verkligheten och därmed bekräftar betydelsen av gestaltterapins fokus på "det relationella".
   Även neuropsykologins upptäckt av så kallade spegelneuron är en sådan bekräftelse, där gestaltterapins mellanmänskliga "fält av samskapande" är precis vad dessa spegelneuron har funktionen att skapa.
   Med sådan vetenskaplig bekräftelse borde det vara självklart att gestaltterapin, och andra terapiskolor som har sin bas i ett relationellt perspektiv, har en plats bland de av vårdetablissemanget godkända terapiformerna i Sverige. Nu är det inte så.
   Problemet är att ett relationellt perspektiv måste bevisas ha god effekt, genom kvantitativa forskningsstudier av processer som i ett gestaltiskt perspektiv anses "kvantitativt omätbara".
   Under vårt gruppsamtal diskuterade vi gestaltterapins möjligheter att, trots allt, svara an på dessa krav på mätbarhet. Dessutom tittade vi närmare på en del av våra kollektiva reaktionsmönster mot en förändring av vårt synsätt när det gäller forskning. Mekanismer som gäller även på en individuell nivå.

Barry Karlsson, leg.psykolog, specialist i
neuropsykologi Gruppsamtalet
Barry Karlsson återkommer under samtalet med en uppmuntran att göra fler forskningsstudier inom gestaltvärlden, för att bättre göra oss gällande på terapiområdet:

Det jag ser är att man inte använder den rika forskningsbas som gestaltterapin vilar på. Ni har en guldgruva av observationer att ösa ur, som jag tycker det är så synd att ni inte använder. Det första jag tänker på är urskiljningsinstrumentet Figur-Bakgrund.
Om man tittar på den dokumentation man åstadkommer inom KBT är det min uppfattning att man inom Gestalt kan göra minst lika bra observationer med era instrument, utifrån minst lika bra teoretiska grunder.

Jojo Tuulikki Oinonen, dipl.gestaltterapeut Jojo Tuulikki Oinonen håller med Barry och berättar att hon arbetar för en större öppenhet inom gestaltfältet för ny forskning och en tydligare dialog med omvärlden kring vad som krävs för att visa vår legitimitet:

Jag brinner för frågor som: Hur kan vi lära av varann, utan att förlora vår identitet och integritet? Jag tycker det är viktigt att ständigt hålla den frågan levande och jag tror vi behöver vara mer öppna för att "tugga" våra uppfattningar och introjekt och pröva om det ändå finns bra saker i det vi annars helt avvisar. Att ta ställning och välja vad jag spottar ut och vad jag integrerar.
   Jag skulle naturligtvis önska att alla terapiskolor kunde ha den här öppenheten, så att det blev ett givande och tagande för att utveckla det man arbetar med.

Att Jojo menar allvar visar hon med sitt genomtänkta remissvar till regeringens förslag på ett register för alternativa och komplementära behandlingsformer, som sannolikt kommer att bli verklighet framöver.
Ia Mårtensson-Astvik, leg.psykoterapeut, dipl.gestaltterapeut Ia Mårtensson-Astvik berättar om de senaste årens uppstramning inom Gestalt-Akademin, när det gäller att ta in ny kunskap från aktuell forskning som stödjer Gestalt; såsom traumaforskning, diagnostik, affekt- och anknytningsteori. Ia kommer under våren att hålla föredrag på både socionom- och psykologutbildningarna i Stockholm, liksom på Psykoterapidagarna i Uppsala, där hon kommer att sätta in gestaltterapin i sitt moderna sammanhang. Hon säger såhär:

Gestaltterapin är inte längre någon marginaliserad terapiform, som vi kan ha uppfattats som på 1970-talet då Walter Kempler härjade i Sverige. Vi ligger i stället mitt i fältet av modern psykoterapi; vi är en relationell terapiform och alla våra rötter – som existentialismen, fältteorin och gestaltpsykologin – går att föra in i det som sker i psykoterapifältet nu. Sådant som vi alltså redan har med oss, sedan 1950-talet och ännu längre tillbaka.
   Vi behöver dock stiga ut och beskriva vad vi gör och ge detta ett språk som visar på sambanden med aktuell forskning och psykoterapeutisk utveckling.

Att gestaltterapin som terapeutisk metod har stöd i aktuell vetenskap är förstås glädjande, men vad är bakgrunden till att gestaltterapeuter inte har ägnat något större intresse för egen forskning som kan ge evidens åt vårt arbete, när nu gestaltteorin har en så rik forskningstradition som Barry Karlsson pekar på?
   Det är i den här brännpunkten rubriken "Att ta steget vidare" blir intressant. Det som framför allt krävs för detta steg är, enligt Barry, en uppstramning av formerna för hur vi studerar och dokumenterar vårt arbete. Så här säger Barry:

Jag har läst några av uppsatserna som finns på Gestalt-Akademins websida och många av dem är ju riktigt intressanta! Men de flesta skulle behöva stramas upp ordentligt på ett metodologiskt plan. Det handlar nog mest om att få en metodologisk skolning när det gäller upplägget av en studie, liksom att handledarna skulle behöva kräva lite mera av sina studenter.
   Jag har ju kommit att bli naturvetenskapligt inriktad och med det perspektivet tycker jag att många av uppsatserna är rätt så "blommiga". Man får läsa ganska länge innan man kommer till kärnan och då är det ändå rätt osäkert om det handlar om en egen upplevelse eller om det man har kommit fram till har någon större allmängiltighet.

Jojo Tuulikki Oinonen har ett historiskt perspektiv på "blommigheten":

Jag tänker på att Fritz Perls bara är två generationer bort, i min matris av lärande. En del av mitt lärande är att rensa i det som inte är verksamt eller har relevans idag. Gestaltterapin föddes ju i en tid då det fanns behov av att trotsa etablissemanget i den psykologiska världen – en slags anarkistisk värdegrund i relation till samhället. Och om man hänger kvar i den värdegrunden blir det svårt att öppna sig för den kunskap som finns omkring oss, inte minst i den etablerade psykologiska forskningen.
   Och från flera håll framförs nu benämningen "den moderna gestaltpsykoterapin"; en större öppenhet mot omvärlden, jämfört med fasthållandet vid en slags proteströrelse mot det som ses som "etablissemanget".

Det här är en intressant beskrivning, som dock kräver ett förklarande tillägg:
   Det finns hos väldigt många gestaltterapeuter starka skäl bakom valet av en gestaltisk arbetsform. Till dessa hör ett intresse för det relationella, processen och känslorna bakom symptomen och mera av en helhetssyn än fokus på specifika symptom hos människan. Allt detta är företeelser som är svåra, för att inte säga meningslösa, att studera som annat än fenomen i ett visst sammanhang. Det vill säga svåra att objektifiera och mäta.
   Kärnan i vårt fundament är "det som sker emellan oss" vilket har med sammanhanget att göra och därmed omöjligt att upprepa.
Barry inflikar dock att det här inte förminskar behovet av dokumentation och att den måste vara stringent, eller att man kan mäta effekter av modeller av bemötande som beskrivs alltmer förfinat.
   Sådana studier har faktiskt gjorts; gestaltterapeuten Ingrid Karhu genomförde 2007 en kvantitativ studie av effekten för personer med identifierad depression, efter genomgången gestaltterapi i grupp. Hon kunde visa på klar förbättring hos dessa personer.
   Även gestaltterapeuten Britt Bragée visade i sin doktorsavhandling 2009 prov på en korsbefruktning av fenomenologiska och kvantitativa forskningsmetoder. Barry igen:

Enligt forskaren Bengt-Åke Armelius faller en del av en terapi inom det han kallar "ospecifika" komponenter, dvs oavsett metod så arbetar alla terapeuter med en relation, ett möte mellan individer och i en kontext – och Armelius hävdar att många av dessa ospecifika komponenter är de som också är terapeutiskt verksamma. Därtill kommer specifika interventioner (d.v.s sådant som är kännetecknande för en viss metod, t.ex något psykopedagogiskt KBT-program eller den medvetna närvaron och varseblivningen i en här-och-nu-relation).

Vad innebär det då, på en mer allmängiltig nivå att "ta steget vidare"?

Identitet, skam och "det relationella"
En identitet är något som vi egentligen inte finner som en sluten enhet inom oss, utan snarare som en fritt flytande idé om vem jag är och alltså något jag saknar direkt kontroll över. Idén är resultatet av det "fält av relationer" som jag kallar mitt liv. Det är alltså emotionellt laddade förbindelser med representationer av allt som är och har varit betydelsefullt för mig; personer, händelser, grupperingar och föremål som jag har investerat mig själv i utifrån mitt intresse eller t.o.m. avsky för dem. Ju större laddning de "objekt" som trådarna går till har för mig, desto större del har de i min identitet. Det här är det "relationella fält" som är aktiverat i allt relaterande – på gott och ont.
Det diskussionen kring gestaltterapins utvecklingssteg har visat är att en genomgripande förändring är förenad med en blandning av positiva drivkrafter och inre motstånd mot att lämna något tryggt och invant.
   I det här fallet innebär den historiska motviljan mot anpassning till ett förutsatt stelbent etablissemang ett fasthållande av en ståndpunkt som är rotad i vår identitet som gestaltutövare. Så länge vi sluter oss för en dialog med omvärlden kring vad kraven på evidens handlar om – och vägrar förhandla om vår position – sitter vi fast i vårt hörn av motvilja mot ett tänkt etablissemang.
   Och det som håller oss fast är vår "kulturella identitet".
"Steget vidare" handlar då om att bli medveten om vad jag sitter fast i; vad jag identifierar mig med. Genom att involvera yttervärlden i mitt dilemma och föra en dialog med andra som är villiga att spegla min situation utifrån sina perspektiv, skapar jag en vidare bild av både risker och möjligheter och jag har större frihet att välja.
I den här processen befinner jag mig i "det relationella fältet".

Samskapande
Barry undrar om det fältet är samma sak som överföring – motöverföring?
   Ia Mårtensson Astvik svarar:

Begreppet överföring–motöverföring bygger på en en-personspsykologi och Gestalt utgår från ett relationspsykologiskt perspektiv. I gestaltterapi pratar vi i stället om samskapande av det fält vi bägge har del i – och de fenomen som uppstår i det fältet omfattar också mina egna upplevelser i kontakten mellan oss.
   På senare år har ju ett psykologiskt område utvecklats som kallas "relationell terapi" och gestaltterapin kan sägas befinna sig inom det fältet.
   Så man kan inte prata om överföring och motöverföring i ett relationellt perspektiv, utan snarare i förhållande till ett slags "mellanområde" – något som Winnicott formulerade – där vi upplever varandra även på nivåer som vi inte uttalar. Och det är detta samskapande vi utforskar i gestaltterapin, där jag som terapeut inte sitter med hela sanningen, utan måste vända mig till klienten i förtroende och fråga om vad som pågår.

I mellanområdet sker väldigt mycket "under ytan", på ett kroppsligt plan.
Jojo beskriver den djupt nedärvda mekanism vi kallar "skam":

Skam är till för att reglera oss i en relation och på så sätt frisk, sund, vettig och bra att ha, men bara väldigt obehaglig att uppleva.
   Enligt Tomkins, och även Kaufman, aktiveras skammen när vi är i kontakt med vårt intresse eller vår glädje och en sund regleringsmekanism som finns i bakgrunden, aktiverad, redo att kicka in om den skulle behövas i relationen. Och då hjälper den oss att bryta kontakten med den andre, även om upplevelsen av skam är obehaglig.
Och det är där kontaktgränsen kommer in; mitt uttryck för glädje kanske tar sig över dina gränser eller tvärtom. Någon som inte ger något gensvar när jag i min glädje tar kontakt eller visar mitt intresse, väcker min skam (som får mig att dra mig tillbaka) och så börjar "självet vakta självet" och kanske kritisera: "det borde jag ju fatta att hon/han inte kan vara intresserad av mig..." vilket är väldigt plågsamt.
   Men när skammen har blivit till en fiende för oss, så kan vi inte särskilja detta längre. Skammen och teorin kring den går inte att förstå enskilt; den är tätt sammankopplad med affektteorin och även anknytningsteorin. Kvaliteten på samspelet i relationen blir alltså avgörande för om skammen introjiceras (sväljs) eller utvecklas till en naturlig social funktion.
   Att vi så sällan talar om skammen är en mänsklig paradox: Vi skäms över att vi skäms, helt enkelt.

Att skammen är en normal företeelse i allt relaterande menar Barry är något evolutionärt:

Man kan se att sådana företeelser som skam och skuld har en evolutionär komponent; något som har utvecklats inom oss under mänsklighetens gång, som en del av det sociala samspelet.
   I Tomkins affektteori är ju skammen central. Tomkin menade att affekterna utvecklas kronologiskt, på samma sätt hos alla, oavsett om du är kines, amerikan eller svensk. Däremot kan vissa affekter förstärkas genom kulturell påverkan, något som t.ex. Eric H. Ericson har påpekat.
   Men oavsett detta finns den här evolutionära aspekten, som är inbyggd i vår känslomässiga struktur.

Jojo menar att det finns flera sätt att hantera den naturliga skammen:

Skammen är så obehaglig att stå ut med att den ofta "allierar" sig med en annan känsla – oftast ilska eller sorg – som är mera hanterbar. Det utvecklas ofta till ett repetitivt mönster där jag skyddar mig med ilska eller sorg i stället för att komma i kontakt med min känsla av värdelöshet eller sårbarhet.

Ett uttryck för att skydda sig mot skam med hjälp av aggressivitet är att vara "skamlös"; d.v.s. en brist på känslighet för andras gränser och integritet. Och, för all del, också sina egna gränser, där man går så långt att det blir självdestruktivt. Man brukar använda talesättet "att gå över lik" när någon genomdriver sina syften utan hänsyn till andras behov eller intressen. Ett annat är "har du ingen skam i kroppen?", som ett gensvar på någon som inte har respekterat en gräns.
   Processen att lämna något invant – som jag länge har identifierat mig med – och söka mig till något nytt och outforskat, väcker sålunda känslor av osäkerhet, sårbarhet och skam. "Duger jag till detta?", "Tänk om jag blir avslöjad och alla mina brister synliga?" etc.
   Vi kommer här tillbaka till identitetsskapandets grundläggande frågeställningar, "Vem är jag?", "Var hör jag hemma?", "Får jag vara med som jag är eller måste jag anpassa mig?".
   "Att komma vidare" innebär alltså att våga röra mig vidare trots det inre tillstånd av osäkerhet som är naturligt vid ett uppbrott och en förändringsprocess mot något nytt, ovisst.
   Gestaltterapivärldens förändring i riktning mot en tydligare dialog med omvärlden fortgår – och den här artikeln få väl sägas vara ett inslag i det arbetet.

– Lars Berg


Steg framåt – efterord av Björn Wrangsjö

Björn Wrangsjö, barn- och ungdomspsykiater, psykoanalytiker�� Vad är då styrkan med Gestalt; vad är viktigt att värna på vägen framåt? Jag utgår i mina reflektioner ifrån min förtrogenhet med olika psykoterapeutiska metoder och dessas grundantaganden snarare än med deras formella evidensbasering. Gestalt har en del gemensamt med andra psykoterapeutiska metoder, inte minst de humanistiska. Av dessa metoder är det väl den existentiella terapin som lyckats etablera sig närmast de terapimetoder som för närvarande är förknippade med psykoterapeutlegitimation.
   Man genomförde i Linköping ett program som gav psykoterapeutexamen innan Högskoleverket drog in behörigheten att examinera inom detta program. Den existentiella terapin bygger i hög grad på den öppna dialogen, med en skepsis mot specifika psykoterapeutiska tekniker. Liksom inom gestalt betonas terapeutens förmåga till närvaro med speciell fokusering på val, ansvar och intentioner. Ska Gestalt luta sig mot någon granne är det kanske denna terapiform.
    Jag tycker mig dock kunna urskilja vissa olikheter. Jag är lite ute på hal is, för jag känner den existentiella psykoterapin övervägande, men inte bara, genom de tungt vägande antologier som redigerats av Dan Stiwne under senare år. Gestalt känner jag delvis från litteraturen men mest inifrån, genom mitt engagemang i Gestalt-Akademin. Både den existentiella psykoterapin och Gestalt har Buber som förgrundsfigur vad gäller karaktären på det mellanmänskliga mötet. Relationen, mötet, står numera i fokus inom många psykoterapeutiska skolor då utvärderingsforskningen visat förändringspotentialen i detta möte. Men det är mitt intryck att relationen, mötet, i de flesta skolor övervägande ses som en förutsättning för behandlingen och inte också i samma utsträckning som ett värde i sin egen rätt.
    Åtminstone i Gestalt tycker jag mig ha förstått att mötet också har ett grundläggande värde i sig självt. Vad gäller denna aspekt är min medvetna närvaro som terapeut viktig, inte "för att....." utan i sig själv, utan förväntningar på att ömsesidigheten i kontakten ska leda till eller användas för vare sig det ena eller det andra. Gestaltterapeuter (och alla andra terapeuter) som kan förmedla denna villkorslösa kvalitét som underton i kontakten tycker jag har något unikt att bidra med. Den existentiella psykoterapin arbetar gärna i ett krisperspektiv, krisen öppnar upp för ett fördjupat inre flöde. Patienten och terapeuten kommer nära livets allvar och smärta. Utan att ett ögonblick vilja förringa detta vill jag peka på ett annat perspektiv som det förefaller mig som om Gestalt i sina bästa stunder förfogar över. Leken!!
   Missförstå mig inte. Jag menar inte leken som nöje eller underhållning utan leken som grundläggande livshållning. Leken har inte ens nödvändigtvis med positiva känslor att göra. Leken har med rörelsen, framför allt samspelsdansen att göra. Psykoanalytikern och barnläkaren Winnicott – han med mellanområdet och övergångsobjektet – förstod nog detta när han talade om psykoterapin som en form av lek, även när död och smärta är närvarande i rummet. Den allvarsamma leken i psykoterapi är en sirlig, långsam mättad rörelse med intensiv närvaro och full tillgång till kreativt, skapande, tänkande.
   Stanislav Grof är en av den transpersonella psykologins förgrundsgestalter och bästa kännare av det mänskliga psykets djupdimensioner genom sin LSD-forskning på 1970-talet. Han har sammanställt patienters och försökspersoners erfarenhet av upplevelser av den inre världen i ändrade medvetandetillstånd. I vårt inre universum (och möjligen också i vårt yttre) är lekrörelsen grundläggande, den rörelse som föds i den spontana kreativa samdansen, som inte har något annat mål än sitt eget fortgående i gemensammat varande. Den är ett uttryck för och genererar ett flöde, en vitalitet och en glädje i djup mening.
   Fred Donaldson, amerikansk lekforskare, har på en kroppsligt konkret nivå funnit samma kvalitet, dels – förstås – hos spontant lekande barn men också i lek mellan djur och över artgränserna. Han är en av de få som kan beskriva grundläggande karaktäristika hos denna lek och lära ut den. Han har också prövat den i lek med vilda djur, till exempel vargar. Så länge samspelet, mentalt eller fysiskt, styrs av lekens dynamik är övergrepp, våld eller respektlöshet uteslutna.
   Nu kanske "vän av ordning" undrar vart jag är på väg. Mitt intryck är att man inom Gestalt har en inom psykoterapivärlden ganska unik förmåga att generera detta kreativa grundtillstånd genom det sätt terapeututbildningen är upplagd på. De ritualer som skapats för välkomnande av nyintagna, bekräftelsen av fullföljd utbildning skapar en ram. Inom denna upprättas, inflätat i undervisningen, kontakt mellan studerande på olika nivåer, studerande och lärare/styrelse. Musik, dans och dramatisering i form av sceniska uppträdanden genererar den gemenskap, vitalitet i meningen livsglädje, som när och bekräftar en av våra grundläggande sidor, Homo Ludens, den lekande människan. Med känsligheten för mötets fundamentala betydelse och det lekande förhållningssättet som en av utgångspunkterna i detta möte, har gestaltterapeuter en potential som kommer att bli allt mer väsentlig i vårt samhälle.

– Björn Wrangsjö


Resan från det privata till det offentliga rummet
– psykoterapins utveckling från det personliga till organisations- och samhällsutveckling

Seán Gaffney, fil.dr, dipl.gestaltterapeut���� Den freudianska psykoanalysens intåg i västvärlden under början av 1900-talet inledde en period där psykologi blev något inåtvänt och starkt individuellt – beteendet bestämdes av omedvetna drifter hos var och en och ändå gemensamt, av psykosexuella/psykosociala processer med förutbestämda faser och fasor. Sigmund Freuds tidigare kollega, Carl Gustaf Jung, avvek från denna individ-begränsade modell genom att föreslå det kollektiva omedvetna – d.v.s. vi är alla påverkade av omedvetna mönster i vilka vi ingår. En annan kollega som avvek från Freud var Roberto Assagioli som grundade psykosyntes, en psykodynamisk inriktning med stort utrymme för det andliga. Visserligen hade Jung nuddat vid den aspekten, men inte fullt ut på samma sätt som Assagioli gjorde.
   Freud, Jung och Assagioli var alla i huvudsak psykoterapeuter, med ett fokus på den omedvetna individen och med psykologibaserad terapi som en form av medicinsk behandling. En viktig motvikt till detta kom från en akademiker och gestaltpsykolog: Kurt Lewin. Gestaltpsykologin hade vuxit fram under 1910-20 talet i Tyskland som ett svar på de amerikanska beteendevetarna och associationisterna, där bägge dessa rörelser fokuserade på enskilda, särskilda delar (av ett beteende till exempel). Gestaltpsykologerna Wertheim, Koffka och Köhler kunde genom empiriska och fenomenologiska experiment bevisa att vi människor (och i Köhlers fall, apor) upptäcker och tolkar vår omvärld som helheter. Det är helheter som ger mening åt delarna. Vi ser en cykel – inte två hjul, en kedja, en ram, bromsar, pedaler osv. Nej, dessa delar blir meningsfulla enbart som en del av en redan uppfattad helhet.
   Lewin tog in det här perspektivet i psykologin. Till skillnad från Freud, och delvis även Jung och Assagioli, betraktade Lewin vårt beteende som ett samspel mellan oss och vår upplevda omgivning: jag beter mig i en av mig unikt upplevd situation.
   Det är viktigt att påpeka här att Lewin aldrig ville förneka det förflutnas påverkan på våra handlingar. Det han emellertid höll fram var att det jag gör nu, gör jag nu, i min nuvarande uppfattning om den situation jag befinner mig i – och att det är värt besväret att titta på vad det är i nuet som gör mina handlingar meningsfulla för mig i min nutid.
   Lewins arbete blev en viktig bro mellan psykoanalysens fokus på individen som borde vara en "normal" medlem av ett ordnat samhälle med en klasstruktur – och en mer socialt konstruerad värld, genom Lewins syn på samspelet mellan individen och sin omgivning i den helhet han kallade fält. I och med denna bro öppnades vägen för psykoanalysen att bekanta sig med grupper, organisationer och samhällen på ett sätt som Lewin och hans doktorander länge hade gjort. Därigenom föddes några viktiga aspekter av dagens psykoanalys: det intersubjektiva (mellanmänskliga) fick plats; gruppanalys kom till; och Tavistock Institute i England kom in i bilden med undersökningar i realtid (Lewins "nuet") av ledarskap och organisationer.
   Ungefär samtidigt i USA, d.v.s under 1940-talet, hade Lewins planer på ett forsknings- och utbildningsinstitut blivit verklighet: 1947, det år Lewin dog vid 57 års ålder, skapades National Training Laboratory (NTL), som fortfarande är vid liv.
   Allteftersom han rörde sig från experimentell psykologi i Tyskland genom grupper i USA fram till den inspirerande socialpsykolog han blev, hade Lewin med sig sin variant av fältteori. Detta var för honom såväl en metateori som en forskningsmetod, och ledde fram till det som än idag kallas för aktionsforskning och även aktionslärande.
   Under tiden hade gestaltpsykologerna Wertheimer, Koffka och Köhler också kommit från Tyskland till USA, samt neurokirurgen Kurt Goldstein som även räknas till gestaltpsykologerna. Under sin tid i Tyskland hade Goldstein två forskningsassistenter: Heinrich Fuchs, som kom till England, bytte namn till Michael Foulkes och blev grundare av gruppanalys. Den andra var Fritz Perls, som flydde Tyskland till Sydafrika och sedan USA, där han blev en av grundarna av Gestaltterapi. Väl i USA, hade Goldstein en ny forskningsassistent: Abraham Maslow, som tillämpade Goldsteins gestaltbiologiska tankar på det psykologiska området. Det Goldstein hade bevisat om hjärnan – att den kompenserar skador för att fungera på bästa möjliga sätt – ville Maslow tillämpa på det psykologiska: vi som människor vill förverkliga våra möjligheter maximalt. I förbigående kan nämnas att detta ingår i gestaltpsykologins lag om prägnanz – att vi människor alltid vill komplettera en upplevelse till sin maximala helhet.
   1947 var även året som Fritz och Laura Perls kom till New York. Där kom de snabbt i kontakt med Paul Goodman, universitetslektor, politisk aktivist, öppet bisexuell, författare, debattör – och "språklärare" i akademisk engelska till ingen annan än Goldstein. Med här var också Elliot Shapiro, universitetslektor, fackföreningsaktivist och utbildare som hade använt Fritz Perls första bok som kurslitteratur. Eftersom paret Perls hade varit politiskt aktiva i Tyskland och med i gatuteaterrörelsen som en del av sitt samhällsengagemang, blev Perls, Perls, Goodman och Shapiro ett kraftpaket i New York. Det var detta kraftpaket som startade New York Institute for Gestalt Therapy (NYIGT) 1952. Precis samtidigt, i Cleveland, Ohio, USA hade några klinik- och och organisationspsykologer startat ett kollektiv där de bodde och samtidigt bedrev terapi, konsultation och universitetsföreläsningar. De flesta hade varit med som deltagare i NTL och några var tränare där. De kände till Goodman, hörde talas om paret Perls, och bjöd in dem till Cleveland som tränare. 1955 grundades Gestalt Institute of Ohio, som så småningom blev Gestalt Institute of Cleveland (GIC). Redan 1975 startade GIC sitt Organisation & Systems Dynamics Center (OSD Center), där gestaltterapins teori och metodologi tillämpades på grupper och organisationer.
   Europas första Gestalt-orienterade organisationsutbildning startades hos det som nu kallas GestaltAkademin i Skandinavien (GA) 1988. Denna utbildning finns kvar, och har en parallell i utbildningsföretaget GestaltPartner (GP) som kom till under 2000-talet.
   I USA, har GIC OSD Center också en parallell i Gestalt International Study Center (GISC) i Cape Cod.
   Glädjande nog, har GISC och GA nu inlett ett samarbete som vidareutvecklar inte bara dessa två utbildningscentra, utan även Gestalt i organisation och samhälle liksom teori, metodik och praktik.
   Se nedan för mera information om det här internationella utbildningssamarbetet.

– Seán Gaffney
Fil.dr, Dipl. gestaltterapeut


Ny utbildningsallians banar väg för multikulturella yrkesnätverk

Gestalt International Study Center (GISC), Cape Cod, USA, är en av världens ledande vidareutbildningsarrangörer. GISC specialiserar sig på Gestalt-program som tar denna beprövade teori och metodologi utanför terapirummet och in i arbetsgrupper, organisationer och även samhällen. GISC-utbildade proffs är idag verksamma på Irland, i Israel, Sydafrika, Ghana, Ryssland och Lettland för att nämna några samhällssammanhang.
   GISC är också hem för bland annat Cape Cod Training Program (CCTP), ett av väldigt få Gestalt-anknutna yrkesutbildningar som har ett högt antal deltagare och alumni utanför professionella Gestalt-kretsar, såsom läkare, högre chefer, egna företagare och hälsopersonal. De har även flera program godkända av International Coaching Federation (ICF) och ska snart köra ett ICF-certifierat coachingprogram på flera ICF-nivåer.
   GestaltAkademin i Skandinavien (GA) är baserad i Stockholm och har bedrivit yrkesutbildningsverksamhet sedan 1976. För närvarande erbjuder GA ett-, två- och fyra-åriga program, dels inom terapiyrket och dels inom organisations- och samhällssektorerna.
   Jag som skriver detta hade min grundutbildning som Gestaltutövare hos GA samt diverse vidareutbildningar hos GISC. Jag är fakultetsmedlem i båda organisationerna och har länge varit intresserad av att internationalisera GA:s utbildningar, genom att erbjuda dem på engelska med multikulturella utbildningsgrupper. Bara de som har erfarit en yrkesutbildning med deltagare från olika länder och kulturer kan veta hur berikande det är att få så många skilda samt giltiga perspektiv på samma fenomen. Och jag vet av egen erfarenhet värdet av ett internationellt nätverk av kollegor. Under innevarande år kommar jag att ha jobbat i Ghana, Sydafrika, Ryssland, Danmark, Norge, Irland, England, Spanien och Italien ‚ och allt genom internationella Gestalt-utbildningar och konferenser.
   Från GISC:s perspektiv, har vi där under 2000-talet även jobbat med att hitta bra sätt för en amerikansk organisation att närma sig Europa utan att orsaka reaktioner i de känsliga politiska lägen som har förekommit. Till att börja med, gjorde vi detta genom våra konferenser European Roots of Gestalt Therapy, som GISC anordnade med lokalt stöd i Paris, Antwerpen, Rom och Szigetköz, Ungern. Dessa har varit en succé och även formats till en utvecklingskälla: den senaste till exempel, om Gestalt in Education gav upphov till inte mindre än fyra artiklar i British Gestalt Journal.
   En naturlig utveckling av denna strävan inom GISC var att erbjuda valda delar av utbildningsutbudet i Europa. Detta ledde till att CCTP gavs i Oxford /Belfast under 2009. Sedan kom Consulting Excellence till Stockholm under 2010. Till dessa program kom deltagare från England, Irland, Norge, Danmark, Sverige, Sydafrika, Turkiet, Israel och Ryssland bland andra. Detta har, i sin tur, lett till aktiva nätverk och samarbeten bland deltagarna, samt minst tre handledningsgrupper.
   Och nu till det senaste!
   I Augusti 2010, medan "Consulting Excellence" pågick i Stockholm, kläcktes planer kring möjliga allianser för GISC med Europeiska Gestalt-utbildningar. Valet blev enkelt: GestaltAkademin i Skandinavien. En gedigen erfarenhet på drygt 35 år. Kompetenta lärare med ett utvecklingsintresse. Ett brett alumninätverk. Ett intresse för att expandera mer internationellt med sina egna vältestade program. En öppenhet för nya krafter...
   Under hösten 2010 och våren 2009 har representanter från GA och GISC mötts, diskuterat, testat utkast, förhandlat och skrivit avtal: GA kommer att erbjuda GISCs utbildningar för yrkesutövare, på engelska, först i Sverige och sedan i andra länder i Europa. Det senare blir ett resultat av en strävan från GA:s sida att skapa samarbete och inte konkurrens bland Gestalt-institut i Europa, inklusive Ryssland samt Mellanöstern och Afrika.
   Först ut kommer CCTP med fakultet från GISC, sedan de övriga programmen. De är inte bara i sig yrkesutvecklingsprogram på högsta nivå, de är, genom inbjudan till en bred och multikulturell deltagarkrets, en öppen dörr in i ett spännande internationellt nätverk. GA och GISC kommer att marknadsföra dessa samarbetsutbildningar i Europa, Mellanöstern och Afrika. Själv ser jag fram emot att delta aktivt i detta arbete.

– Seán Gaffney
Fil.dr, Dipl. gestaltterapeut

 

© Lars Berg Egenart 2007-17