GestaltinFormation

Inspirationsguide för personlig utveckling och ledarskap 2012/2

Kontakten med livet.
Kroppsrörelse i samskapandets rymd.
Sång och röst i gestaltterapi.

Beställ tryckt ex. av Inspirationsguiden

Kontakten med livet

Livet genomströmmar kroppen Vi matas via media med människobilder och blir serverade en upputsad idé om den mänskliga kroppen, sedd utifrån. Den egna kroppen ser vi ju sällan i det perspektivet, annat än i en spegel eller på fotografier. Och då är det lätt att börja jämföra det vi ser med den mediamytiska bilden. Det är lätt att tro att vi både borde se ut som den perfekta kroppen och känna oss sådana inuti. Kroppen inifrån är dock något helt annat än den utifrån.
   En lite gråmulen höstdag som idag, när en tunn sky av regnstoff vimsar runt i luften och gör marken fuktigt doftande tycks verkligheten närmare mina sinnen och kroppssensationerna vibrerar i samklang med världen omkring mig.
   Inifrån upplever jag hela min verklighet; mina tankar, känslor och min omvärld så som jag uppmärksammar den. Min kropp är i det här perspektivet ett med världen och genomsyras av dess vibrationer. Trots våra försök att avgränsa oss från omvärlden eller att dämpa upplevelser och intryck genom att styra uppmärksamheten mot något mera behagligt, tar sig livet in i och igenom oss.
   Det är helt enkelt ett villkor för att vi ska fortsätta leva! En cell i kroppen som isolerar sig dör snart. Vi skapar genom livet en identitet som vi upplever skild från andra individer, men den är inte given utan måste envist upprätthållas för att inte upplösas. Id-krafterna – dvs den expansiva livsenergin – flödar igenom oss och mellan oss och vi skapar och avskiljer oss själva genom denna id-entitet i samspel med andra in-divider.
   Vi kan spänna musklerna i kroppen, isolera oss eller undvika vissa situationer, men finner oss förr eller senare i en existentiell återvändsgränd. Våra "id-entiteter" behöver ständigt ny näring för att upprätthållas och då behöver vi, liksom cellen, ha en öppen dialog med omvärlden för att både känna oss själva och utvecklas. Vare sig du värjer dig mot upplevelserna i din kropp eller är öppen för dem – nyfiket tar emot dem som vänner hellre än fiender – fortsätter livet att strömma igenom dig. Du kan lika gärna slappna av i nuet och låta livet vara som det är i dig.
   Situationer i vardagen väcker ibland till liv s.k. oavslutade gestalter, vilket är som undangömda små berättelser från det förflutna som saknar ett meningsfullt slut. Av goda skäl avbröts "berättelsen" en gång i tiden, för att det då inte fanns resurser att agera på ett sätt som gav situationen annat än ett till synes katastrofalt slut. När en oavslutad gestalt väcks till liv och frigör känslor förenade med den förflutna upplevelsen blir de också tillgängliga för ett slutförande av berättelsen. De resurser som saknades för länge sedan kanske idag har utvecklats och räcker till för ett meningsfullt avslut, eller så kan de övas upp i terapin.
   Både Helena Kallner och Trine Dansgaard pekar i det här numret på betydelsen av att "komma hem" i sin kropp. Något som sker genom att varsamt utforska hur man gör för att "låsa sig ute" och därmed finna nycklarna till sin självklara boning igen. Och att bli medveten om hur man kan stödja sig på ett kroppsligt plan för att våga lita på att man inte behöver "fly hemmet" så snart det känns kaotiskt eller o-roligt.
   Det här är det 20:e numret av Inspirationsguiden! Jag önskar dig god läsning. Nästa år firar vi 10 års-jubileum.
– Lars Berg

Fem gestaltutövare har sedan september förra året gått bort: Christina Ericsäter, Jeanette Olsson, Lena Gräsberg, Thord Kjellgren och Mikael Curman.
Var och en av dem har på sitt unika sätt bidragit till fortlevnaden och utvecklingen av vad Gestalt är i Sverige. De har nu slutat verka i livet och alla vi som har berörts av deras hjärteuttryck och kompetenser bär minnet av dem vidare, samtidigt som vi också vidareutvecklar de budskapsfrön de har sått i världen och i våra egna liv. De kvarvarande vibrationerna från deras livsverk verkar vidare inom oss och i det samhälle som fortsätter att omvandlas.
Så, hjärtligt tack, Christina, Jeanette, Lena, Thord och Mikael, för era livskraftiga bidrag till det ständigt pågående arbetet med att göra världen lite bättre; något som vi alla vet måste börja inom varje människa.
– Lars Berg

Kroppsrörelse i samskapandets rymd

Efter mitt möte med Helena Kallner en mulen och mild eftermiddag i september har min bild av begreppet "kontakt" förändrats en del. I Helenas värld är allt rörelse och relation och hon är stadig och trygg i "det rörliga samskapandet" som bas för sitt förhållningssätt som gestaltterapeut.
   När vi träffas är Helena nyligen hemkommen från en vecka i den "mänskliga smältdegeln" New York, där hon både har njutit ledig tid och haft återkommande handledningssessioner hos gestaltterapeuten Ruella Frank.

Hur länge har du gått hos Ruella Frank?
Jag träffade henne 2008, samtidigt som jag började mitt andra år på Metanoia Institute i London. Jag kände att jag ville ha mera fokus på kroppen och fick syn på en annons för Ruella Frank i British Gestalt Journal. Då tog jag kontakt med henne och började en utbildning som pågick 2008-2010, samtidigt som jag fullbordade min gestaltutbildning. Sedan dess har jag varit i handledning hos henne och också gått fördjupningskurser.
   Jag insåg att jag egentligen var fri att utforma min egen utbildningsväg och skaffa mig tillgång till det jag var särskilt intresserad av, samtidigt som jag gick min grundutbildning på Metanoia. Jag har också inspirerats mycket av Michael Clemmens, som kommer till Stockholm i mars 2013 [se annons på sid. 13 – Red. anm].

Vad handlade din inriktning om?
Det blev mycket betoning på rörelse, snarare än kroppen i sig; hur vi rör oss i relation till varandra och ett utvecklingsperspektiv på det.
   Det handlar egentligen om hur dialogen mellan oss är intimt sammanlänkad med våra kroppsrörelser – och det vi jobbar med i terapin är att finna stöd i kroppen för en fri och öppen kontakt med varandra och livet.
   Ruella Franks teorier bygger på studier av hur spädbarn rör sig, alltså rörelsen som vårt första språk och hur vi utvecklas i relation till vår omgivning, vilket i första hand sker genom rörelse. Vi uppmärksammar här ett slags grundspråk, där tex. min förmåga att ta stöd från omgivningen är präglad av hur jag upplevde att jag fick stöd tidigare.
   Så är t.ex. mitt sätt att sträcka mig mot dig ett utslag av hur jag förväntar mig att bli bemött. Som Ruella Frank uttrycker det: "In the reaching out you are already feeling the push of the other". Redan i min rörelse mot dig finns min förväntan om din svarsrörelse, något som alltså går att bli mera medveten om.
   I den terapeutiska relationen undersöker vi möjligheterna att finna ett grundläggande stöd genom hur vi rör oss tillsammans. i det ligger också hur vi skapar mening, hur vårt tankeutbyte utvecklar sig etc.    Ruella Frank har här genererat kunskap om rörelsemönster som bidrar till den icke-verbala dialogen; hur vi också kan förstå både oss själva och andra bättre.

Hur uttalad är din kunskap om rörelsespråket i terapisituationen?
Det kan dels vara något som finns med i bakgrunden utan att det nämns, som en medvetenhet om hur jag rör mig tillsammans med klienten och hur vi påverkar varandra. Det blir på det sättet en viktig information för mig om vad som pågår och ger en vink om hur vi ska gå vidare med det. Men det kan ju också vara något vi sätter ord på tillsammans, som blir en tydlig figur i vår kontakt – och något vi kan arbeta vidare med och utforska genom experiment.

När vi sitter här blir jag mindre fokuserad på teoretiska perspektiv. I stället känner jag en större kroppslig närvaro, mera av stillhet här och nu och mindre av intellekt och spekulationer...
Är det här något du märker även i terapisituationen?
För mig är det nog både och. Dels är närvaro viktigt i terapin; om jag kan vara i kontakt med min kroppslighet och "tyngd" i rummet kommer säkert också klienten att ha lättare att komma i kontakt med motsvarande verklighet i sig. Kroppen och vårt fysiska varande är ju det vi är i relation till varandra, så det är verkligen en viktig utgångspunkt i terapin.
   Samtidigt kan det vara viktigt att också verbalisera det vi upplever, som ett sätt att betrakta och medvetandegöra hur vi agerar och förhåller oss till varandra och det som sker inom oss. Det finns så mycket tyckande om vad som är rätt och fel när det gäller kroppshållning, hur vi sitter eller rör oss etc.    Här skiljer sig gestalt från andra kroppsinriktade terapiformer, eftersom vi är mer intresserade av att se och förstå funktionen i det vi faktiskt gör, inte att värdera det ena eller andra som rätt eller fel.
   Grundhållningen är att "du är som du är och att du spänner dig i vissa situationer och slappnar av i andra, vilket är helt OK". De här mönstren bär på en djupt personlig mening och det blir förödande för medvetenheten om dem om vi har ambitionen att "bryta igenom" dem för att finna något bakom, som skulle vara mera rätt. Det är ju att ta bort personens grundläggande stöd för att existera! Terapin handlar om att tillsammans nyfiket utforska funktionen av en rörelse eller ett beteende, för att sedan kanske kunna välja att utvidga sin repertoar och därmed också sin förmåga att vara fri i kontakten.
   När vi undersöker mönstren gör vi det i en verklig relation mellan dig och mig, här och nu, då vi upptäcker vilka möjligheter som finns att finna stöd för ett fritt och spontant utryck mellan oss. Och då tar jag även mitt ansvar för vad jag gör som påverkar min klient, utan att betrakta något som fel. Vi gör det vi gör – och vi kan utforska vad det har för mening i vår kontakt.

Det handlar alltså om en acceptans för "det som är" och att öka medvetenheten om vad som sker, vilket ger en ny utgångspunkt för hur processen utvecklar sig?
Ja, och det ger framför allt en ökad rörlighet och flexibilitet i hur vi förhåller oss till varandra; jag lär mig mera om hur jag kan finna stöd för flera olika sätt att möta dig.
   Och samma sak för dig. Vi börjar dock i det som är i stunden.

"Det som är" har väl egentligen sitt centrum i kroppen? Det är ju uppenbart att jag befinner mig i en kropp, när jag upplever den och känner den fysiska tyngden. Men vi kan också flytta fokus för vårt medvetande, oberoende av geografiska eller fysiska begränsningar. Jag kan å ena sidan drömma mig bort och uppleva att jag står på Sergels torg eller jag kan fylla mig med min medvetenhet i kroppen och känna mig närvarande när vi sitter här.
   Vi ser ju varandra utifrån, medan jag rymmer en hel värld där du ingår och påverkar mig genom den mening jag ger det jag uppfattar av dig.
Javisst, och tillsammans kan vi utforska hur jag upplever dig och du mig, för att bli mera medvetna om hur vi ger upplevelsen av varandra en mening utifrån vårt förflutna.
   När jag upplever mig själv gör jag det ju i min kropp och i relation till det som finns "utanför mig". Jag har svårt att finna ett svenskt ord för Embodyment men det handlar om att "flytta in" i sin kropp – en medvetenhet om hur jag upplever mig själv och mina rörelser i samspel med dig och min omgivning.
The lived Body som Merleau Ponty sager. När det gäller klienter med tex. ätstörningar är det vanligt att personen mer bedömer sig själv och sin kropp än upplever sig själv; de ser sig själva som objekt för en dömande omvärld. Och då innebär terapiarbetet att gradvis återvinna sin subjektivitet och börja uppleva sig just inifrån igen.

Med de här reflexionerna som bakgrund, vilken vikt tycker du vi ska fästa vid våra upplevelser? Är de sanningar eller är allt relativt?
Du ställer så svåra frågor....
   Jag tror inte att något är absolut sant, utan att sanningen skapas i det jag upplever i situationen. Det jag upplever här och nu med dig är sant, men sedan förändras både situationen och min upplevelse och då kan det vara något annat som är sant. i ena stunden upplever jag mig själv på ett sätt och i nästa stund på ett annat.
   När jag exempelvis reser mellan olika kulturer upplever jag mig själv annorlunda beroende på de människor jag möter. Det innebär ju att det inte finns en enda sanning om vem jag är, utan min upplevelse av mig själv skiftar med de situationer och människor jag interagerar med....när jag är öppen för det, såklart.
   Jag tänker att vi hela tiden skapar oss själva i relation till annat än oss själva; det är innebördet i uttrycket "selfing" – processen av att skapa och omskapa idén om oss själva. Och när vi undersöker den processen i terapin blir det intressant att få syn på vad jag som terapeut gör i förhållande till klienten som får honom eller henne att t.ex. hålla sig tillbaka.

Något som många längtar efter i den här relativa verkligheten är en trygg bas för alla skiftningar och upplevelser; något vi alltid kan komma tillbaka till. Och här finns ju alltid NUET som allt relativt uppstår i, men nuet i sig är inte relativt. Upplevelser dyker upp och tonar bort i samma eviga NU och kan vi bara slappna av och låta alla fenomen komma och gå har vi en rätt trygg bas att stå på med alla känslor. Är det så för dig också?
När du pratar om nuet på det där sättet får jag en bild av en öppning, som direkt ger mig en känsla av vila. Jag påminner mig också att vissa klienter upplever att just det att komma till det här tillståndet av "öppnande" är det mest svåra och läskiga av allt.
   I gestaltteorin talar vi om personality function som är en ingjuten idé om vem jag är, hur jag gör etc. och den håller vi väldigt fast vid. Det är min upplevelse av mig själv över tid, och ofta kommer vi till terapi när det här sättet att leva inte längre fungerar för oss – när sk. fixerade gestalter blir alltför dominerande. Utmaningen i terapin, när vi pratar om embodyment, är att öppna mer för upplevelsen av du-och-jag-situationer eller the Id of the situation; vad jag känner just nu tillsammans med dig. Det innebär att våga stanna i den här "öppningen" som nuet är, utan att behöva tolka eller förstå och skapa mening meddetsamma. För många kan det kännas som ett tomrum som skrämmer dem men med stöd i terapin kan de våga uppleva sin kroppsliga dimension, med sina sinnesupplevelser och känslor i nuet. Först rör vi oss och därefter skapar vi en mening och tankar om det.
   I Sverige har jag hört att man talar mycket om innerzon, ytterzon och mellanzon och för mig är det detsamma som att jag först upplever något inom mig och i relation till någon eller något omkring mig, för att först därefter skapa mening i "mellanzonen". Problem uppstår när "mellanzonen" dominerar. Min identitet är ju baserad på mina tankar om vem jag är, vilket är resultatet av mina kroppsliga erfarenheter genom livet.

Ja, identiteten är ju uppbyggd utifrån min historia, som har blivit en slags "berättelse om mig själv", eller livsberättelse som jag identifierar mig med. Och den berättelsen vill ju gärna förlänga sig själv in i framtiden. Att då hamna i en situation där både "berättelsens" dåtid och framtid upplöses – vilket är vad nuet handlar om – kan ju vara ganska skrämmande.
Ruella Frank sa till mig en gång, när vi var just i den där "öppningen": "And this is a place where there is no story".

Vad fint! Och hur förhåller man sig till det, när hela livet har gått ut på att skapa berättelser? Eller vi tror ju att det förväntas av oss...
Javisst, i det här utrymmet kan vi bli medvetna om hur vi har fastnat i kulturella normer kring "hur man ska vara"; att vi ska veta, tycka och tänka om allt möjligt.
   Så, i nuets öppning kan vi få uppleva hur det kan kännas när det är helt fritt från beteckningar och diagnoser eller att bli inplacerad i ett fack. Samtidigt som det kan kännas ovant och otryggt; man blir ju väldigt naken inför livet.

Vad är din bakgrund till ditt intresse för kropp och rörelse?
I grunden handlar det nog om att det är genom kropp och rörelse som jag i första hand orienterar mig; det är där jag får kontakt med hur jag har det. Därefter kan jag hitta ord för det jag har upplevt.
   Ibland kan jag t.o.m. behöva röra mig för att få en känsla av vad som pågår i mig, så det är mitt första språk på det viset.
   Jag tränade gymnastik när jag var liten, men så småningom blev jag sjuk och då handlade det i stället om att inte känna min kropp.
   Det var först när jag kom i kontakt med gestaltterapi som jag kunde "komma hem" igen i min kroppslighet. Det skedde dels genom att vi jobbade relationsinriktat, så jag var inte ett "objekt"; dels genom att någon var intresserad av hur jag kände mig och vad jag upplevde inom mig. Det var inte något jag kunde "prata mig igenom" utan det var en process av att börja känna min egen kropp inifrån.    Parallellt med min terapiprocess blev gestaltinriktningen allt starkare och jag återfann lusten att vara i min kropp genom rörelse och dans. Jag började med en form av dans- och rörelsemeditation, utvecklad av Gabrielle Roth, som bygger på fem olika rörelsekvaliteter. Det är inte dans med särskilda steg eller koreografi utan mera ett sätt att utforska mitt sätt att röra mig inom ramen för respektive kvalitet; både i mig själv och i förhållande till andra.
   Mitt kroppsliga utforskande under den här perioden blev en viktig träning för att hitta stöd i min kropp för att vara friare i samspelet med andra människor; både i vardagen och i dansen.
   Hur kan jag finna integritet i min egen dans och hur påverkas jag av hur du dansar? Det blir både ett upptäckande av hur jag kan behålla kontakten med mig själv och hur jag kan svara an på andras rörelser och uttryck – liksom hur jag påverkar andra med min dans. När ger jag t.ex. upp mig själv och anpassar mig till din dans?
   Min utvecklingsväg har inneburit ett parallellt intresse för rörelse och dans och innan jag började i gestaltutbildningen saknade jag ett tydligare fokus på kroppen. Nu vet jag ju inte hur det har sett ut i Sverige, men det var inte så mycket kroppsinriktning i min utbildning i England. Det var därför jag sökte flera kunskapsvägar, där Ruella Franks utbildning och stöd blev ett viktigt komplement för mig.
   Mina två första år i gestaltutbildning gick jag på Sherwood Institute for Psychotherapy i Nottingham, som främst var en teoretisk utbildning "om" gestalt, enligt mig. Jag saknade upplevelse och kropp! Jag började söka mig runt bland andra institut och fann Metanoia. Där fanns mer balans mellan teori och upplevelse. Men det var fortfarande det verbala som dominerade. Och det var inte tillräckligt för mig, jag behöver rörelse för att lära och uttrycka mig.

Det finns ju en del olika inriktningar som har med kroppsupplevelse att göra, som t.ex. Somatic Experience, som många gestaltterapeuter utbildar sig i. Hur ser du på det när det gäller att föra in nya perspektiv i Gestalt?
Nu har ju gestaltterapin redan i sin grund ett väldigt brett perspektiv på människan, så det är väl inte så konstigt om många vill fördjupa sig ytterligare åt det kroppsliga.
   Jag känner inte till Somatic experiencing. Det som dock kan vara en fara med att sträcka sig efter olika metoder, som ska komplettera Gestalt, är om man i dessa metoder får med sig ett "jag ska åtgärda dig"-perspektiv. För mig är relationen och fenomenologin väldigt centrala för mitt sätt att arbeta och då gäller det att inte tappa bort hjärtat i förhållningssättet när vi söker andra kunskaper. Visst kan vi ta in andra metoder, bara vi inte glömmer bort vår grund, där vi är i ett ömsesidigt samspel med klienten.

Något som jag urskiljer i det förhållningssätt du har beskrivit under vårt samtal är en slags varsamhet i kontakten med klienten. En varsamhet som inte dömer eller söker fel hos andra, utan ingår i ett nyfiket upptäckande av vad som händer i kontakten mellan oss.
Ja, den inställningen är central och där är jag väldigt inspirerad av Ruella Frank, som studerade för Laura Perls. Ett uttryck som har påverkat mig starkt är Support for Contacting, som handlar om att vad vi än gör så är det vårt sätt att stödja oss till kontakt. Det intressanta här är att mitt beteende till och med kan vara destruktivt, ändå är det det bästa jag förmår just då i den situationen.
   Att då få höra från en terapeut att jag ska upphöra med det sättet kan vara väldigt kontraproduktivt. Det är ju det stöd jag har, i brist på bättre! Det fyller därigenom en funktion... och det är den funktionen vi utforskar. För mig är detta själva innebörden i Creative adjustement, vi anpassar oss hela tiden på ett kreativt sätt till vår omgivning. Kontakt är som en lyhörd dans!
   Ibland talas det om "kontaktavbrott", men jag tänker inte så utan ser det som en reglering av vårt sätt att vara i relation till andra.
I mitt perspektiv är vi hela tiden i kontakt – det går helt enkelt inte att inte vara i kontakt, men jag har lärt mig att reglera kontakten i mötet med världen.
   I terapin kan vi lära oss mer om hur vi reglerar kontakten med varandra, och hur vi kan finna stöd som påverkar vår upplevelse av kontakt. Och inget sätt är fel, bara på ett visst sätt...

Om jag då upplever kontakten med något, t.ex. med dig, som överväldigande och jag värjer mig mot närheten till dig, så reglerar jag kontakten åt något annat håll?
Nej, jag menar att själva avvärjandet är hur vi är i kontakt med varandra. Däremot kan graden av kontakt variera och vi kan utforska hur jag påverkar att du drar dig tillbaka; hur vi samskapar det som sker. Det här är viktigt för mig, för ur ett relationellt och fenomenologiskt perspektiv – vem är jag att avgöra vad som är mer "riktig" eller "verklig" kontakt?

När du nu har berättat om ditt synsätt har min bild av kontakt förändrats från att vara två ytor som möts, vid den s.k. "kontaktgränsen", till att bli en rymd där en process av "kontaktreglering" sker.
Ja, det där är för mig en del av grunden i Gestalt; hur vi än beter oss med eller mot varandra så är vi tillsammans – på ett eller annat sätt. Allt är relation, s.a.s. Det kommer vi inte ifrån. Kontaktgränsen är inte statisk! Liksom cellmembranet är "det" semipermabelt, "det" släpper igenom och det är just i det flödet vi lär, utecklas – och blir till!

Mmm... vi rör oss tillsammans i det semipermabla samskapandets rymd; vilken poetisk bild!
– Lars Berg

Sång och röst i gestaltterapi

Trine Dansgaard Jag vill här beskriva mina tankar om gestaltterapi i förhållande till sångterapi – det teoretiska sammanhanget mellan dessa två områden och hur jag rent praktiskt får dem att hänga samman? Skrivandet har väckt många tankar och jag hoppas att några av dem är relevanta även för andra; min metod är ju knuten till mig och de speciella förutsättningar jag har.
   För mig är sångterapi inte något annat än gestaltterapi; den är ett redskap – som när man ber klienten att teckna något som han eller hon har svårt att sätta ord på – och bilden ger ett annat fokus. Jag ser sången som ett kraftfullt redskap i terapin, eftersom att använda rösten kräver involvering av de ställen i kroppen som är spända om man håller tillbaka känslor.
   Jag använder mig inte av det här redskapet för att snabbt lösa upp en massa spänningar utan för att upptäcka dem, skapa medvetenhet och därmed få en chans att förstå meningen med att de upprätthålls i nuet.

Kroppsterapi
Det finns många känsloförlösande kroppsterapier och flera av dem bygger utan tvivel på ett stort vetande om kroppsliga mekanismer och spänningstillstånd. Jag anser dock att om sådan kunskap ska kunna användas med respekt i ett likvärdigt möte, kräver det ett förhållningssätt som inte skapar eller kan upplevas som stigmatisering.
   Att detta är en urgammal metodisk konflikt vet vi från Fritz Perls' reaktion på Wilhelm Reichs metodik, beskriven i boken Ego, Hunger and Aggression. Perls höll med Reich om hur spänningar uppstår, men betraktade "pansaret" som personens egen aggression vänd mot sig själv (kronisk retroflektion) snarare än som ett objektivt förhindrande, som endast skulle angripas och genomträngas. Hans mål blev därför att få patienten att upptäcka, uppleva och ta ansvar för retroflektionen snarare än att bryta ned "pansaret" (Perls, Goodman, Hefferline: Gestalt Therapy: Excitement and Growth in the Human Personality).

Ett gemensamt tredje
Jag försöker skapa en ram, där man med kärleksfull och nyfiken blick tryggt kan se på hur man egentligen fungerar. Det gör jag genom att införa ett gemensamt tredje – musiken.
   Musik är positivt laddat för de flesta och enligt min erfarenhet blir det därigenom lustfyllt att upptäcka sig själv på det här sättet. Alltså: det motstånd vi alla har mot att uppleva smärta vägs till viss del upp av att man sträcker sig ut efter något. Det uppfattas som roligt och spännande.
   Och när man tillsammans med någon annan arbetar för musiken och lär sig att det också helt krasst är mekanik och fysik vi har att göra med när rösten ska arbeta, så motiverar det till att få hindren undanröjda.
   Det lustbetonade är en ingrediens man inte ska underskatta! Särskilt inte hos människor som bär på mycket skuld och känslor av att "vara fel", eftersom de lätt kan känna sig bedömda – varje uttryck som "Jag kan se att du spänner dig här" kan upplevas som "Du är fel här". T.o.m. terapeutens undersökande uppmärksamhet som t.ex. mynnar ut i en anmärkning som: "Jag kan se att du vippar med din fot", kan få klienten att känna sig som en fjäril på en knappnål: "Min minsta muskelrörelse blir uppfångad och ges en betydelse – hjälp!" Det vet jag för jag har själv varit med om det och jag vill inte utsätta andra för något som jag inte själv känner mig bekväm med.

Vanor och motbilder
Det finns ett dilemma som handlar om att det är väldigt svårt att upptäcka vad man gör om man aldrig har provat något annat! Du kan alltså inte lägga märke till att du hämmar din andning om ditt mellangärde är permanent spänt. Så, hur förmedla en alternativ upplevelse utan att antingen bli pedagogisk eller ramla i "du andas fel" (felfinnar)-fällan?
   Det rör vid frågan: vad kan man över huvud taget upptäcka?
   Vad är mest inbjudande för att lära dig något nytt? Är det att få höra utsagor av karaktären "Jag får en känsla av att du håller igen på andningen" eller är det ett påpekande om några fysiologiska fakta: "Om du gärna vill sjunga starkare ska rösten använda en djupare andning" (förutsatt att klienten själv har sagt att hon kan tänka sig att sjunga starkare).
   Om vi förutsätter att klienten blir nyfiken på att veta hur man kan andas, så rösten får luft under vingarna, så är det därför vi talar om olika sätt att andas på. Vi talar inte om det som om det är "något fel" med det klienten vanligtvis gör.
   I båda fallen kommer klienten att bli konfronterad med sina spänningar och de känslor som hålls tillbaka, så det är inte tal om att hoppa över något.
   Och varför är det så viktigt? Svaret är att när en människa som länge har hämmat sig från att andas fullt ut till slut gör det i en kontext av något lustfyllt, är det en jätteupplevelse som kan skapa motbilder i vardagen. Man får ögonen på att det man brukar göra inte är den enda möjligheten. Plötsligt finns ett bredare fält eftersom det nu är en polaritet, en skillnad. Det ger möjlighet att orientera sig och för att välja.

Kontakt
Alla gestaltterapeuter har upplevt det dramatiska skiftet när klienten går från att tala om en svår relation till att uttrycka något direkt, t.ex. till den tomma stolen. Ögonblickligen uppstår en helt annan kontakt. Det brukar vi med rätta tillskriva att "dramat" blir aktualiserat i nuet. Men kanske kan man med röstarbetet också få förståelse för vad som försiggår genom att skilja på flera sätt att använda rösten. Det är skillnad på att använda rösten som referat-redskap – "Och så sa han..." – och på att använda den till att ge ett autentisk uttryck här och nu i Kontakt. Det kan de flesta säkert höra. För mig som har varit sångare och sånglärare sedan 1983, är uppmärksamheten på röstens kvalitet ytterligare skärpt.
   Arbetet med rösten blir först och främst en genväg för klienten till att fördjupa kontakten med sig själv. Det gäller särskilt sådana människor som själv har tänkt mycket över livet på ett kvalificerat sätt, där det omedelbart kan låta som om varje sten är vänd på, men där man också sitter med känslan av en person som "har stort fokus på sina tankar".

Arbeta i grupper
Ramen för mitt arbete med grupper ser ut såhär:
   Först en gemensam uppvärmning av kroppen och rösten, anpassad så att ingen kan höras individuellt! Man får på så vis möjligheten att höra sin egen röst utan fara för att bli bedömd. Uppvärmningen är uppbyggd så att vi oundvikligen skrattar mycket och jag avdramatiserar en massa myter om rösten och sätter in fakta i stället. Jag ser också till att beröra ångest/nervositet, det skapar alltid en lättnad att få sätta ord på detta – att det är OK: "Man kan helt lugnt vara rädd" (citat: Jørgen Groth ;-) ).
   Samtidig får jag en chans att skapa mig ett intryck av stämningen i gruppen och graden av självstöd hos var och en. Detta är viktigt eftersom starka redskap kräver stor varsamhet, inte minst när andningen är involverad!
   När vi går över till det mer individuella arbetet, har jag konstruerat det så att uppgiften för var och en är att finna en lagom stor utmaning. Deltagarna ska alltså inte göra samma sak och jag har en dialog med var och en om vad utmaningen består i – för dem!
Jag tror helt enkelt att eftersom det inte är en uppgift som jag har framställt – de definierar den själv – så lockar det fram en del andra krafter. Deltagarna kommer inte i motsatsförhållandet till mig och jag ska inte piska dem till att genomföra något. Jag blir en hjälpare som ska underlätta för dem att nå det mål de själva har satt.
   Musiken är ett fält som vi tillsammans går in i med premissen att vi upphäver föreställningarna om "rätt" och "fel", med den uttalade inställningen att vad vi än stöter på, så är det "intressant".
En annan premiss är att jag aldrig tvingar någon till något och att jag inte vill vara med om att överskrida någons gränser, men gärna om att testa dem och eventuellt knuffa till dem lite inifrån, så det personliga livsrummet utvidgas.
   I sällsynta fall får jag en känsla av att någon inte tar utmaningen på allvar – alltså inte vill gå till en viss gräns och därför inte upptäcker något nytt. Och ännu mer sällan: använder tillfället till att briljera.
   Då säger jag att jag "har en känsla av att det här egentligen inte var så svårt för dig?" och så tar vi det därifrån.
   Jag KAN visst föreslå något som jag mot bakgrund av min erfarenhet gissar skulle vara en ögonöppnare för den det gäller, men jag understryker alltid att det faktiskt är ett förslag och att man kan säga nej tack. Det är sällsynt att någon avböjer – men det händer.

Medspelare
En klar vinst med den här arbetsmetoden är det sätt som gruppen blir medspelare på. Jag upplever i stort sett alltid att de andra sitter längst fram på stolskanten och är otroligt villiga att hjälpa till med vad den som är i fokus behöver.
   Den som arbetar upplever kanske för första gången att en grupp inte nödvändigtvis är en flock av domare utan faktiskt gärna vill se processen utveckla sig! Så som det också är med en riktig publik ute i världen – om man ber om hjälp får man det i stort sett alltid. Men det måste man ju först upptäcka...
   Jag har aldrig upplevt att en sådan process inte varit fruktbar.

Sång och skönsång
En berättigad fråga är huruvida jag har projekt med klienterna, t.ex. att de ska lära sig sjunga vackert? Min medvetna ambition är att klienten ska få en chans att upptäcka något nytt och/eller nöja sig med det som är.
   T.ex. har många en skräck för att över huvud taget öppna munnen, eftersom de tidigt har upplevt skam inför andra. De kommer med den underliggande premissen att antingen sjunger man fantastiskt eller också är det förbjudet att ge ljud ifrån sig; det ligger i sakens natur att många med den inställningen inte sjunger särskilt "gärna" då de ju aldrig har "övat sig".
   Men att man kan göra intryck på andra utan att vara "duktig" är en viktig poäng, som alltid innebär en stor upptäckt i ett sådant arbete. Gruppen reagerar på uppriktighet i väl så hög grad som på formella sång-"färdigheter". Och har man svårt för att hitta tonerna så är rappen faktiskt uppfunnen.
   Jag brukar säga att det vi har att göra med är en omvänd Robinson-effekt: Man ska inte rösta ut varandra, utan ge röst åt sin egen närvaro. Målet är inte estetik utan autenticitet – att vara det man är här och nu. Om man är generad så är det det man är just nu. Om jag som terapeut inte pressar på går det som regel inte ens två minuter innan vederbörande uttrycker lust till att också visa andra sidor.
   Ofta kommer arbetet att avslöja att otroligt många livsområden har varit berörda av att rösten inte är fritt tillgänglig för spontana livsyttringar. Sångterapi blir således en ingång till ett mer allmänt terapeutiskt arbete som går bortom orden, med alla dess många överväganden, och tar direkt utgångspunkt i en här-och-nu-upplevelse och en kroppslig erfarenhet.

Uppmärksamhet och gränser
Jag vill också gärna erkänna en ambition som handlar om uppmärksamhet: jag ser en gränslöshet breda ut sig och – med Robinson, X-faktor och Paradise Hotel som de mest extrema manifestationerna – en uppfattning om att uppmärksamhet är något man till varje pris ska erövra från omgivningen, snarare än ett redskap för att undersöka vad som sker inom och omkring oss. Det gäller alltså att vända strömmen, så att säga.
   Jag tror att vi behöver arbeta med kroppen på ett sätt som stärker förmågan att uppleva våra egna gränser, utan att arbetet i sig självt blir gränsöverskridande för en skör person. Det är det som interesserer mig! Och jag upplever att vägen går genom vänlig, inviterande, men också omutlig uppmärksamhet. Om det lyckas väcka nyfikenhet inför vad som försiggår, utan att aktivera känslan av att vara fel, som alltid ligger på lur, så är halva arbetet gjort.
   Det är inte någon särskilt konfronterande stil jag använder mig av. Konfrontation kan vara nödvändig men jag upplever det som mest fruktbart när konfrontationen om möjligt inte försiggår mellan mig och klienten utan mellan klienten och hennes material.
– Trine Dansgaard,
Gestaltterapeut M.Sc.
Översättning från danska: Lars Berg

Trine Dansgaard bor i Köpenhamn, där hon har en liten praktik, och arbetar även som sångare och textförfattare. Trine är utbildad på Gestaltakademin i Skandinavien 1998-2002 och avslutade sin mastersuppsats om Sångterapi 2004.