Gestalt-Akademin i Skandinavien Seán Gaffney : Gestalt at Work Föreningen Gestalt i Organisation Sveriges Auktoriserade Gestaltterapeuter GIS-International

Onsdag 23 augusti, 2017

 

Inspirationsguide för personlig utveckling och ledarskap 2013/1

Mångfald och samhörighet.
Att upptäcka sig själv i ljuset av det främmande.
Beställ tryckt ex. av Inspirationsguiden


Mångfald och samhörighet

När jag var liten på 1950-talet ingick aftonbön i de dagliga rutinerna. Inför insomnandet uttryckte jag min barna-oro över min världs tillstånd med de tillbedjande orden: "...och gode Gud gör så att Crusse inte kommer och bombar oss!".
   Jag var rädd för krig i den här åldern och skyddsrummet i källaren med järndörren och de stora låshjulen var en konkret påminnelse om vad som väntade när kriget var över oss; för att inte tala om de öronbedövande testerna av krigslarmen varje månad. När jag vid ett tillfälle gav luft åt min uttryckliga rädsla för det stundande angreppet lugnade mig pappa med orden: "Om dom kommer, då åker vi ut till Sannahed och skjuter ner dem med kanonerna som står där vi brukar åka förbi!".
   Att de gamla antika kanonerna jag beundrat många gånger på väg till sommarstugan inte ens fungerade som vapen var ovidkommande kunskap för mig. Jag lät mig lugnas och somnade gott.
   Det här handlar förstås om det mänskliga, mycket grundläggande, behovet av skydd. Såsom allt levande omger sig med ett skyddande skal under sitt växande är livmodern, föräldrarna, familjen, boendet, vänner, arbetsgivaren, ordningsmakten, lagen och moralen, eller t.o.m. en gudomlig makt, de bräckliga skydd vi har att lita på som värn för vår utsatthet som människor. Eller som Laurie Anderson antyder i sitt musikstycke "O Superman":

'Cause when love is gone,
there's always justice.
And when justice is gone,
there's always force.
And when force is gone
there's always Mom. Hi Mom!

Ännu en sådan tanke finns i Emma Feigenbergs vackra rader här nedan om hur vi hör ihop med andra människor bl.a. genom vår kroppsliga sårbarhet inför livet. Oavsett kulturell bakgrund och familjemylla kan vi lätt känna igen vår bräcklighet, vår rädsla för att lida och dö under smärtsamma omständigheter.
   Mitt i det här perspektivet ruvar även all den storhet och kraft som vi också rymmer; inom oss och tillsammans. För visst är livet underbart fantastiskt bara genom sin mångfald och rikedom av livsformer, färger, former, sinnliga nyanser, berättelser och idéer!!
   Två sidor av samma mynt: behovet av skydd och glädjen över att finnas till i den här världen! På så sätt hör mångfald och samhörighet ihop; utan mångfald, inget utöver mig själv att känna samhörighet med och utan samhörighet inget igenkännande och utbyte – bara kaos och upplösning.
   En av mina stora aha-upplevelser under senare år är insikten om att jag ser allting utifrån, medan jag upplever världen inifrån. Det är en paradox som ibland kan vara svårfångad som reell upplevelse, men har en avgörande betydelse för hur jag å ena sidan "tar in" världen och upplever den i mig själv och å den andra uppfattar andra människor, saker och ting som separata från mig. Jag tror vi återkommande behöver påminna oss om den här paradoxen, för den innebär också att "min värld" är unik och därmed skiljer sig från andras verkligheter. Enda sättet att förstå något om vad en annan människa upplever inifrån sin värld är att mötas i en dialog; att fråga, lyssna, samtala.
   Med dessa rader hälsar jag dig välkommen till vårens nummer av Inspirationsguiden. På sista sidan kan du betrakta omslagen till alla 20 nummer som kommit ut under de 10 år jag har arbetat med denna kombination av "gestaltutövarkatalog" och "tidskrift". Och i samtalen med Ivan Jensen, Cecilia Thaning Sauter och Pernilla Luttropp återfinns mycket av den gestaltiska visdom som visar på både vår samhörighet med andra människor i världen och ett erkännande av livets mångfald.

– Lars Berg


Syrien, papperslösa, alla, du är jag...

Vi vet
Eller hur
Att allt som binder oss vid jorden är en skör, skör kropp
Den har vi alla gemensamt, den sköra kroppen, den som får oss att tro att vi är separata personer.
Vi vet det
Eller hur
Att de kroppar som slits i stycken på en annan plats än här
Just nu
Är som din och min
Prova en operation
En allvarlig sjukdom
En förlossning
Ett skadat barn
Litet glassplitter i foten
En plötslig hotfullhet helt nära dig
Så får du se
Så är det för människan
Överallt och alltid
Den sköra kroppen är din biljett till jordeliv
Men medvetandet är större än så.
När du släpper efter och det individuella perspektivet faller bort
(Tunnt som en slöja, en illusion som ständigt måste gödas med tankemöda och spänning)
Då är där plötsligt ingen gräns mellan dig och mig
Och alla dem där borta
Vars kroppar slits i stycken
Plötsligt finns ingen annan plats
Allt är här
All smärta och all grymhet
Allt som slits sönder och dödas
Allt som föraktas och allt förakt
Allt
Vi vet
Eller hur
Att ingenting är på annan plats

Emma Feigenberg
Gestaltterapeut, beröringspedagog, regressionsterapeut, instruktör i spädbarnsmassage och sk Reconnective Healer.


Att upptäcka sig själv i ljuset av det främmande

I begreppet kulturell mångfald ingår tanken om kulturskillnader. När vi talar om olika kulturer måste vi förlita oss på generaliseringar och i viss mån polariseringar av tänkta kategorier av människor. Självklart är det svårt att finna någon enskild person som motsvarar en sådan kategori, ändå måste vi tänka i sådana banor när vi uttalar oss om så grova kategorier som invandrare, svenskar eller utlänningar. När vi reser utomlands förvandlas vi dessutom plötsligt själva till "utlänningar".
   Om vi bemödar oss om att ta reda på vad som verkligen finns bakom dessa schabloner finner vi individer av kött och blod, vi själva precis som andra. Och att få erfara det äventyr det innebär att utforska hur en annan människa tänker och känner utifrån sin världsbild är i sig en rik belöning, om vi lägger generaliseringarna åt sidan och stannar Här och Nu i kontakten mellan Jag och Du.
   För att få perspektiv på detta träffade jag Ivan Jensen, medgrundare till och lärare på utbildningsföretaget GestaltPartner, med säte i Stockholm. För ett par år sedan deltog jag i ett seminarium arrangerat vid GestaltPartners 5-års jubileum, som leddes av Ivan, där han gav sin syn på möjligheter och utmaningar vi ställs inför i mötet med människor från andra kulturer än vår egen. När jag nu ville närma mig temat "mångfald" var Ivan en given samtalspartner i ämnet.
   När vi träffades i GestaltPartners lokaler slumpade det sig också så att en av utbildningsgrupperna som varit i Oman på studieresa höll på att avsluta en av sina utbildningsdagar, så jag fick chansen att ta del av deras erfarenheter av att möta en annan kultur, genom två av de studerande, Cecilia Thaning Sauter och Pernilla Luttropp.
   I samtalet med Cecilia och Pernilla blev det tydligt att mötet med en annan kultur inte i första hand förklarade vad kulturen på platsen handlar om utan i stället satte blixtbelysning på hur de som besökare i främmande land inom sig reagerar på det nya utifrån egna kulturmönster. De fick helt enkelt syn på sin "svenskhet".
   Ivan Jensen beskriver sedan en del av de mekanismer vi alla styrs av och att det är först i ett autentiskt möte mellan två individer vi kan börja urskilja vilka verkliga skillnader och likheter vi bär på. Då kan vi lära oss mera om "det främmande" och kanske ännu mera om den jag själv har blivit, som en produkt av min egen kultur.

1. Samtal med Cecilia Thaning Sauter och
Pernilla Luttropp, studerande på
GestaltPartners utbildning
Steg 3 – Leda organisation.

Lars: Ni har alltså som ett led i utbildningen varit på resa i Oman? Var det under en vecka, eller?
Cecilia: Ja, mer än en vecka – tio dagar, faktiskt.
Lars: Jag har några frågor som utgångspunkt, som kanske kan bli både impuls och inramning för vad ni vill berätta om.
   * Vad hade ni för "förförståelse" av vad det var ni skulle möta i Oman?
   * Vad hände; tankar, känslor...?
   * Vad lärde ni er?
Pernilla Luttropp Pernilla: Jag visste nog inte vad jag skulle ha förförståelse för innan vi åkte. Var det om Oman, om resan och boendet eller om vad det är att arbeta i ett annat land? Nu efteråt förstår jag att beroende på vars och ens erfarenheter så mötte vi Oman, oss själva och varandra på många olika sätt.
Cecilia: Jag har rest ganska mycket som turist. Sedan har jag mött människor från andra länder, i mitt yrke här i Sverige. Jag hade däremot inte mött människor direkt i sin egen kultur; där hade ju du mera erfarenhet, Pernilla.
   En del av lärandet handlade om att både möta en annan kultur och att bli mera medveten om vad som är "svenskt". På det sättet innebar det en ökad medvetenhet om hur min "svenskhet" påverkar mig när jag relaterar till såväl en svensk grupp som till en grupp bestående av deltagare från olika nationaliteter. Det var för mig en av de viktigaste lärdomarna; hur det påverkar mig som person och som ledare.
   Belysningen av de här aspekterna blev särskilt tydlig när vi befann oss i en annan kultur, jämfört vad jag tror att det hade blivit om vi hade jobbat med samma frågor här hemma.
Lars: Just det, att ni lämnade er naturliga grund och landade i ett helt nytt sammanhang?
Cecilia Thaning Sauter Cecilia: Ja, och då blev vår "hemmagrund" plötsligt figur i mötet med det nya. Och jag insåg då att jag hade en ganska begränsad förförståelse av min "svenskhet", hur min egen kultur har format mig. Efter resan till Oman kände jag en stor ödmjukhet inför den komplexitet som generaliseringen "svenskhet" egentligen består av och även inför att förhålla mig till andra nationer, kulturer och levnadssätt.
   Jag förstår att det inte går att förstå helheten av en kultur, utan jag får förhålla mig till det jag möter i stunden utan att dra förhastade kollektiva slutsatser av det.
Pernilla: Det är precis som du säger. Jag var nog inte heller förberedd på att mitt möte med Oman skulle handla så mycket om min svenskhet, min egen kulturella grund.
   Jag har rest en hel del och arbetat en del utomlands så det var ingen stor grej för mig att åka till ett nytt land, men att i det sammanhanget möta mig själv som "svensk" det var nå't nytt!
Cecilia: Nu är Oman en kultur som ligger väldigt långt ifrån den svenska, vilket var en upplevelse i sig, men något som var ännu mera fascinerande var att få syn på alla likheter. Även om kulturerna är olika på ytan visade det sig stora likheter när vi fick kontakt med enskilda människor, både kvinnor och män.
Pernilla: Det där är väldigt fascinerande, för det gäller ju oavsett vilka vi träffar. Som konsulter ute i organisationer kan vi bara observera de människor vi möter och försöka tolka vad de säger och gör.
   Det är lätt att tolka utifrån min egen horisont, att tro att andra är som jag. Och det är därför det gestaltiska arbetet med att skilja på mig och andra är så viktigt.
   När jag reste till Sydafrika för första gången för sex år sedan tolkade jag mycket av det jag såg och upplevde utifrån min svenska horisont. Såklart! Men för varje resa dit förstår jag mer och mer om hur våra historier, förutsättningar och uppfattningar skiljer sig åt. Samtidigt är vi alla människor på denna planet. Det gäller att kunna se både likheter och olikheter, för mig är det en väg mot fördjupade kontakter med de människor jag möter.
Cecilia: De här upplevelserna hade säkerligen uppstått oavsett vilket land vi hade besökt, men eftersom Oman är en sådan polaritet till det vi i Sverige talar om som svenskt, och inte minst de bilder vi i Sverige har av arabländer, så fick jag revidera väldigt mycket av de perspektiv jag hade med mig.
   Nu var den här resan både en lärosituation och en viktig del av min personliga utveckling, som innebar att tvingas brottas med mina personliga grundvalar för hur jag ser på världen och vem jag är i den. Det var också intressant att se hur påverkbar jag är när jag plötsligt befinner mig i ett annat land. Det kunde vara saker som jag hade tyckt helt annorlunda om när jag var hemma.
   Det var verkligen ett förstoringsglas i betraktandet av både mig som individ och som del i vår utbildningsgrupp; det hände jättemycket med var och en utifrån att leva så nära varandra i en främmande kontext.
Lars: Det låter som att också vars och ens personliga bakgrund, där den enskilde skiljer sig från andra även i Sverige, också blev mera synlig?
   Vilket visar att varje människa representerar en egen kultur inom ramen för sin nationella kultur.
Cecilia: Javisst, det blev extra stark belysning av vad jag har för egen kultur som präglar min upplevelse av världen och mitt sätt att agera.
Pernilla: Något som jag också hade med mig hem från den där veckan var att ibland kan man helt enkelt inte förstå allt. Det är inte alltid förståelse som är det eftersträvansvärda i mötet med andra människor; eller ens möjligt.
   Det viktiga är att våga vara kvar i kontakten och kunna mötas, även med olikheter som vi inte förstår. Och att ändå föra ett mänskligt samtal utifrån Du och Jag.
Cecilia: Ja, en stor ödmjukhet för den stora komplexitet som ryms såväl inom en människa som inom en kultur, det har jag definitivt med mig från Oman-veckan.
   Om jag inte helt kan omfatta komplexiteten ens i min egen kultur, hur ska jag då kunna förvänta mig en förståelse för någon i en främmande kultur?
   Det här har påverkat mig också i mitt arbete med grupper här hemma i Sverige. Det finns en mängd olika ledarskapskulturer i organisationsvärlden och då möter jag den här komplexiteten även som svensk konsult bland svenskar. Det är en viktig insikt på många sätt.
Pernilla: Precis som när vi får frågan om hur vi "svenskar" är så blir svaren olika, beroende på vilka erfarenheter vi har.
   Här finns en annan fälla; om jag nu har frågat en muslim om vad Islam är, har jag då fått ett "rätt" svar så att jag nu tror mig veta sanningen om Islam? Även enskilda muslimer har ju olika upplevelser av att vara muslim i sitt sammanhang. Om jag är väldigt hungrig efter att få veta "sanningen" är risken att jag snabbt slår mig till ro med ett svar som en slutgiltig sanning.
Cecilia: Det är klart att vi också behöver skaffa oss en bild av ett kulturellt sammanhang, men då är det också viktigt att vara medveten om att vi generaliserar och att det inte är någon absolut sanning i våra slutsatser.
   Den medvetenheten har jag haft nytta av även i mitt arbete hemma i Sverige; att det bara är på Jag-Du-nivå vi kan stämma av våra fördomar och generaliseringar mot en människas personliga erfarenheter – och att det bara är ett individuellt perspektiv, inte en hel kultur.
Lars: Det måste ha varit en väldigt lärorik resa, på flera plan?
Cecilia: Ja, och den läroprocessen pågår fortfarande, skulle jag vilja säga. Dagarna i Oman innebar en intensitet med starka upplevelser som jag påminns om i ständigt nya situationer.
Pernilla: Mitt lärande kom att handla om helt andra saker än jag trodde innan vi reste till Oman. Jag märker det särskilt när jag får frågor om hur det är i Oman; för det vill jag fortfarande lära mig mer om. Men jag vet desto mer om vem jag är – i relation till det jag mötte där.
Cecilia: Jag är väldigt glad över att det var just Oman vi besökte, för jag upptäckte också ett land som jag blev väldigt förtjust i och som jag gärna åker tillbaka till igen.
Pernilla: Ja, i Oman finns en öppenet för kontakt med omvärlden som jag kanske inte hade mött i en del andra arabländer. Framförallt inte som kvinna.
Lars: Följde ni ett upplagt schema under dagarna eller hade ni möjlighet att röra er fritt och skapa egna möten med människorna där?
Cecilia: Det var en blandning av teori och integration av våra personliga upplevelser, men vi fick också olika uppdrag för iakttagelser under dagarna.
Pernilla: Vi var t.ex. ute på en marknad och besökte en moské. Sedan gick vi ut och åt på kvällarna och rörde oss i affärer och på ett varuhus, för att göra inköp.
Lars: Jag föreställer mig att allt ni gjorde under resan blev blixtbelyst utifrån att ni hade lämnat ert trygga sammanhang i Sverige och på det viset konfronterades med er eventuella brist på referensramar för den främmande miljön?
   Så, även den enklaste aktivitet kom i ett helt nytt ljus...
Cecilia: Ja, den enklaste frukost t.ex..... (skratt)! Vad man äter till frukost kan ju vara en ganska stark vana och när man inte vet vad som finns att få och vad någonting smakar blir det ett lite förvirrande äventyr att välja bland det som står till buds.
Pernilla: Du och jag hade en del synpunkter på estetiken, vi tyckte att vissa delar av inredningen var ful. Det är ju också ett sätt att lära känna sig själv och sina värderingar. Vi noterade det som personliga reaktioner, fast på ett nyfiket sätt; att det var annorlunda. Samma sak med strukturer, som hur gatusystem är uppbyggda och hur vi körde vilse och hade svårt att orientera oss. Tydligare än så kan det ju inte bli! Vi var alla vilse men på lite olika sätt.
Cecilia: När vi talar om "mångfald" som begrepp är det lätt att fastna i olikheter och skiljelinjer. Men i mångfalden finns också så mycket likheter; att se sådant vi kan känna igen. Även om jag möter en kvinna som lever i Oman har vi många likheter som kvinnor; hur vi ser ut, vilka ämnen vi valde att prata om – partner, familj, barn etc – hur vi klär oss, hur vi rör oss i ett köpcentrum, vardagsvaror vi behöver i hemmet. Våra vanliga mänskliga behov är ganska universella och det är lätt att missa likheterna i "mångfalden".
Pernilla: Jag vill avslutningsvis betona risken med att låta en person representera en hel nation; att faktiskt stanna på Jag-Du-nivå och inte dra vidare slutsatser om personens kultur. Det räcker så väl med det komplexa i en enda människa...När vi måste "komplexitetsreducera" för att över huvud taget kunna gå in och arbeta som konsulter i ett nytt sammanhang, behöver vi ha varningsklockan på inför risken att göra det alltför enkelt.Jag märker ju att jag gör det då och då, för att det annars blir för jobbigt, men min medvetenhet om riskerna är idag mycket större.

2. Samtal med Ivan Jensen,
medgrundare till och lärare
på utbildningsföretaget
GestaltPartner AB.

Lars: Hur skulle du förklara mekanismerna bakom att vi människor är så hemfallna åt generaliseringar när vi ska förhålla oss till varandra?
Ivan Jensen Ivan: Enligt forskning inom det moderna kognitiva fältet fångar vi upp c:a 11 miljoner bits/sekund av data från det vi upplever av världen. Sedan behandlas all data i hjärnan och det vi till sist får medveten tillgång till är 40 bits/sekund av dessa 11 miljoner.
   Jag brukar säga att vi är "mönstermaskiner" och att vi inom oss har ett bibliotek av mönster som vi stämmer av den inkommande informationen mot. Det är inlärda mönster utifrån våra vanor och vad vi är bekväma med.
   Och utifrån vår biologiska och psykologiska utveckling fanns det en tid då vi för att överleva behövde kunna göra blixtsnabba beslut om huruvida ett ljud var från ett lejon eller en fågel. Därför är vi väldigt bra på att känna igen mönster.
   Så, när du och jag möts fungerar vi på samma sätt, fast det sannolikt är andra 11 miljoner bits som jag tar in än de du registrerar. Och det är ännu mer sannolikt att vi har helt olika 40 bits som vi blir medvetna om.
   Det är alltså fråga om en väldigt stor komplexitet i hur vi uppfattar verkligheten och där tycker jag att Gestalt har så mycket att ge, t.ex. med den fenomenologiska fokuseringen. "Vad var det egentligen som försiggick?". När vi stannar upp kan vi tillsammans undersöka det och komma bortom de invanda mönstren.
   Vi nöjer oss inte med de 40 bits som blixtssnabbt dök upp i medvetandet utan vi kan ta ett steg tillbaka och tydligare få syn på fenomenen bakom det vi tolkade.
   Så gott det nu går...
   Det är relevant för dig och mig just nu, som två olika personer; du som svensk och jag som dansk. Eller på en arbetsplats där det finns olika yrkesgrupper som t.ex. ingenjörer, arkitekter, marknadsförare och ekonomer. Det är egentligen samma fenomen. Det finns en programmering och en socialisering inom ramen för varje utbildning; jag lär mig ett paradigm, en världsbild s.a.s. Vilket blir till en del av mitt "mönstermaskineri", beroende på vilket yrke jag har. Mina 40 bits är annorlunda än dina 40 bits.
   Och det är egentligen samma skillnad i paradigm och inre mönster som vi pratar om när vi åker till Oman eller till Sydafrika eller Japan, men komplexiteten är oerhört mycket större.
   För det första tror jag det är viktigt att erkänna att det är såhär det fungerar och sedan bestämma mig för vilken strategi jag ska använda. Den bästa strategin är att vara så öppen som möjligt, inte vara rädd för vad andra kan hitta på och att inrikta mig på en Här och Nu / Du och Jag-dialog. Det är vad vi gör i Gestalt, för på den nivån ser vi varandra som individer! Du blir inte en stereotyp för mig, eller ett objekt, utan du är ju Lars och jag är Ivan.
   Det finns goda belägg för den där kognitiva modellen och konsekvensen är förutsägbar: om jag inte har någon som hjälper mig med att bli medveten om mina mönster kommer jag inte att komma bortom dem. Jag styrs i stället av ett automatbeteende.
   Om jag i stället kan ha en attityd av nyfikenhet på hur andra upplever en situation och att tillsammans kunna jämföra våra upplevelser är det i stället berikande att vi har olika perspektiv. När vi arbetar med kulturell mångfald inom organisationer i GestaltPartners utbildningar är nyfikenhet, medvetenhet och utforskande viktiga faktorer. När jag arbetade som regional HR-chef på COWI Gulf nere i Oman hade vi 41 olika nationaliteter som arbetade i företaget, där jag var ansvarig för Oman, Dubai, Barain och Qatar. Och det var en utmaning att möta människor med en sådan mångfald av kulturella bakgrunder.
   En stor del av min upplevelsebaserade erfarenhet från den här tiden är hur stora problem det blir när vi ser varandra som stereotyper. "Han är svensk, den från indien, den från Bangladesh etc...". Det är att både kategorisera och polarisera människor.
   Då är det en befrielse och en väg till en mer personlig kontakt att upptäcka vad jag håller på med och sedan växla ned till en Jag-Du-nivå; "Vad tycker du?" eller "Jag är van vid att göra så här, hur brukar du göra?".
   Därför är det väldigt välgörande med vårt gestaltiska förhållningssätt, med Här och Nu och Du och Jag, för då kan jag lämna de där stereotyperna bakom mig; jag har ju Dig framför mig nu! Och vi kan kalibrera våra bilder av verkligheten.
   För mig har de här gestaltiska redskapen varit en jättebra tillgång i multikulturella, eller multietniska, arbetssammanhang.
Lars: Märker du att du får ett gensvar när du går in på en individuell nivå eller finns det tillfällen då en person inte vill möta dig där?
Ivan: Ja och nej. I Oman, som är ett arabiskt land, är det inte socialt accepterat att jag som man pratar med kvinnor. Särskilt inte gifta kvinnor. Så, där finns en slags känslighet, som är viktig att känna till.
   Med männen var det dock helt annorlunda. Där upplevde jag en stor öppenhet, ödmjukhet och nyfikenhet. När jag berättade om vad jag kom med från min kultur; "Jag brukar göra så här, hur gör ni?" Efter det berättade de gärna om sin egen syn på saker och ting.
   Jag tror att det gäller i de flesta kulturer, att individerna är nyfikna; det är ju intressant med någon som gör på ett annorlunda sätt. Och sedan är en dialog igång.
   Att framhäva en stereotyp och objektifiera människor är att göra dem till ting... Men när jag vågar se dig som en människa försvinner objektifieringen och vi blir verkliga för varandra.
Lars: Det finns ytterligare en urskiljning i om jag går bortom min egen generalisering som representant för min svenska kultur. Som att säga: "Andra svenskar brukar göra på ett visst sätt men jag brukar göra så här". Alltså, att skilja ut mig som individ gentemot ett eget tänkt kollektiv.
Ivan: En av uppgifterna jag hade i mitt arbete i Oman var att lära den grupp svenskar jag hade ansvar för att bli mer medvetna om sin svenskhet. De var egentligen väldigt omedvetna om hur mycket av svenska traditioner och tänkesätt som präglade dem, fastän det naturligtvis fanns enkilda variationer.
   Det var jättespännande att få den dialogen med den här gruppen av svenskar om vad som är karaktäristiskt för oss som svenskar. Inte bara som en tyst individuell kunskap om vad svenskhet är utan också som något de kunde stämma av med varandra.
   Bland de där 41 nationaliteterna vad det ganska många som inte var arabiska och vi hade även kvinnliga kolleger. Jag hade dock samma upplevelse av att när jag prövade att möta dem som individ till individ, så ger det en annan kontakt.
   Sedan finns det kulturer, som t.ex. den ortodoxt muslimska, där det inte ses väl att jag som man tar individuell kontakt med en kvinna. Det kan man göra efter några gånger om man har träffat mannen och hans hustru tillsammans. Men då handlar det om att ha byggt upp en tillitsfull relation till bägge och det går trots allt ganska snabbt; kanske 6-7 gånger. Och när man har kommit nära på det sättet öppnar sig en rikedom av diversitet, av spännande olikheter.
   Här finns mycket kreativitet att hämta, för det ger möjlighet att tänka lite "out of the box" där jag inte behöver känna mig begränsad av min danskhet eller svenskhet.
   Tyvärr var det några skandinaviska chefer och ledare som hade en del bestämda idéer om människor med annan hudfärg. De var också lite högre i hierarkin på företaget, med mera lön och status.
   Naturligtvis finns det också konfliktstoff i det här, oftast när vi inte har hunnit prata om de här förutsättningarna med risken att generalisera och missa den individuella nivån. Då kommer konflikten först, utifrån omedvetenhet, och vi får titta närmare på våra mönster innan det går att mötas på ett mer fruktbart sätt.
   Det där känner vi igen även på hemmaplan, när vi har börjat polarisera oss i "rätt och fel" i någon fråga. Då kan det vara ganska svårt att lösa upp motsättningen.
   Men om vi börjar titta närmare på hur vi är annorlunda och bli nyfikna på det, då kan något nytt hända.
   Men det förusätter att det finns ett mod att tänka lite längre, för att inse att på samma sätt som vi ser dom som annorlunda gör de andra på samma sätt med oss.
Lars: Det finns ju ibland också behov av att skilja ut sig, att ta avstånd från en viss grupp; "Jag är inte sådan, jag är annorlunda...".
Ivan: Ja, man ska kanske vara lite försiktig med sin vilja att leva sig in i "det annorlunda". Antropologerna har ett uttryck, "going native", som innebär att man identifierar sig så starkt med den grupp man ska närma sig att man blir mera "ursprunglig" än vad många av dem själva är. Det blir en schablon man närmar sig och inte en verklig kontakt; en sådan kräver att jag också kan skilja ut vem jag själv är, hur vi är olika.
   Att komma så nära en kultur kräver t.ex. att du kan språket och att du kommer "under ytan" på schablonbilden och det tar ganska lång tid.
Lars: Tror du det är möjligt att komma in i en kultur utan att behärska språket, eller ligger kulturen s.a.s. förborgad i språket?
Ivan: Jo, jag tror att språket är väldigt nära förknippat med kulturen och för att verkligen lära känna en annan kultur måste du nog också lära dig språket.
   Samtidigt tycker jag det behövs ganska lite av språkkunskaper för att ändå komma nära människor i andra länder. Det räcker ofta att man behärskar några vardagliga fraser, som "God morgon...", "Hur står det till?" eller "Tack...", så öppnas många dörrar, bara av att man visar intresse för deras verklighet.
   Frågan är hur mycket jag egentligen behöver förstå av en annan kultur, för att ändå ha levande och närande relationer med människor där? Hur mycket behöver jag förstå av vem du, Lars Berg, är i detalj – hur du tänker och fungerar i dina djupaste vrår – för att ha en relation med dig? Och behöver du förstå Ivan Jensen i varje detalj för kunna ha en bra relation med mig? Nej, egentligen inte...
   Om vi har öppenhet och ödmjukhet för varandra, med både likheter och olikheter, kan vi ha en ganska bra relation ändå. Kanske just för att vi bejakar skillnaderna.
Lars: Ja, absolut, och dessutom kan ju de faktorer som vi gissningsvis har relativt gemensamma, som ett Gestalt-perspektiv t.ex., också räcka långt som något att bottna i tillsammans.
Ivan: Ja, och jag anser att ju mer komplex och dynamisk världen blir desto mer har Gestalt att erbjuda. Särskilt inom den här kognitiva beredskapen för olikheter människor och kulturer emellan och det som jag kallar för den fenomenologiska fokuseringen. Att skilja ut vad som verkligen har hänt i en process jämfört med våra generaliseringar och automatiska beteenden. Att bryta med våra inre "mönstermaskiner" för att se hur rik världen är tack vare våra olikheter.
   Även om det också var utmanande tyckte både jag och min familj att det var spännande att få möta allt det främmande när vi bodde i Oman. Den erfarenheten har jag med mig på flera sätt in i våra utbildningssteg.
   Sedan kan det också bli svårigheter när människor i samma företag arbetar i olika delar av världen och ska hålla kontakten via e-mail, Skype och andra elektroniska hjälpmedel – där det är möjligt. Då blir det ännu lättare att gå i den där fällan då vi säger att "dom är ju så'na" – "vi och dom"-schabloniseringar... när vi tappar den omedelbara kontakten Här och Nu.
   Att vi sitter tillsammans här i rummet ger mig tillgång till förnimmelsen av dig, tillåter en slags kallibrering av oss som organiska system – en levande kontakt. Det blir inte samma sak om jag ser dig på en bildskärm.
   I den verktygslåda som Gestalt är, finns många goda redskap för just det här kommunikativt relationella; att skapa relationer och att finna sätt att mötas över kulturgränser. Här finns stora behov idag, både av kunskap och tillvägagångssätt. Vi kommer hela tiden tillbaka till Här & Nu och Du & Jag.
Lars: I samtalet med Pernilla och Cecilia blev det tydligt hur lite de kunde luta sig tillbaka mot sin hemmatrygghet i mötet med allt det nya. Det blev en blixtbelysning av hur annorlunda de själva var i relation till den miljö de nu hamnat i.
Ivan: Ja, när du reser till en så främmande miljö blir du tvungen att lämna din "comfort zone", för här är inte som hemma i Sverige eller i Danmark.
   De pratar ett annat språk och de gör saker på ett annat sätt, så det går inte att låtsas som om jag var hemma.
Lars: Ju mera vi pratar om det här desto mer känner jag hur rik världen är, vilket gäller även här hemma i Sverige. Jag har ju skapat mig en världsbild inifrån, som jag känner mig någorlunda hemmastadd i, och som jag med medvetenhet kan börja se bortom med det här mångfaldsperspektivet. Oavsett om jag åker utomlands eller möter något "främmande" i olika miljöer i Sverige är det lätt att låta gamla invanda uppfattningar av saker och ting invagga mig i en slags förutsägbar verklighet. Men med större öppenhet för den mångfald som finns att upptäcka bortom det trygga blir tillvarons alla nyanser tydligare och mera levande.
Ivan: Det upplevelsebaserade draget i Gestalt är så kraftfullt, för allt blir mera tydligt och verkligt när vi betonar hur vi direkt upplever livet, jämfört med att intellektualisera och prata om saker och ting. Och att besöka ett annat land innebär att du hamnar mitt i upplevelsen av det som du hemma bara skulle ha tankar om.
   Inför resan till Oman med gruppen hade vi därför relativt lite teori om platsen och kulturen, för det viktigaste var upplevelsen och erkännandet av hur lite vi vanligtvis vet om vad det vill säga att vara svensk eller dansk etc.
   Vi använde oss faktiskt av en ganska ny bok om "svenskhet", som gruppen fick när de kom fram till Oman. Och flera utropade "Varför fick vi inte den här boken innan vi reste?". Jo, det var precis därför att deltagarna skulle få chansen att relatera sina erfarenheter av "svenskhet" till sina direkta upplevelser av att befinna sig i en annan kultur. För att uppgifterna i boken inte skulle bli ytterligare schablonbilder eller "sanningar" inför mötet med det nya, utan kunna utforskas i direkt kontakt med något annat... och på en mera individuell nivå. Det kallas för "immersion learning", att dyka rakt ner i den verklighet man vill studera.
   Innan jag blev HR-chef i Oman var jag HR-chef på COWI i Köpenhamn där jag forskade en del i betydelsen av osäkerhet i det sociala/interpersonella rummet. Jag blev fascinerad av det här... för det fanns stora skillnader mellan olika divisioner i företaget. Tillsammans med ett gäng med fyra andra tittade vi longitudinellt på dem inom divisionen som höll på med utvecklings- och biståndsarbete. De jobbade för SIDA, Danida, Världsbanken och sådant...
   Det blev ett spännade resultat. Mitt intresse var den sociala dynamiken i den virtuella organisationen. Konklusionen var att vi blir väldigt påverkade av osäkerhet i det relationella fältet och vi tycker inte om att bli det. När det här sker gör de flesta av oss så att vi dras från ett större sammanhang där det finns mycket osäkerhet mot mindre sammanhang, där vi kan känna mindre osäkerhet. Och det minsta sammanhang vi kan finna är i relation till en annan person.
   Så, de som var "arketypiskt" danska när de kom till Oman blev ännu mer danska, vilket var ett skydd mot den osäkerhet som fanns i fältet där.
   Det här är ju inget konstigt i sig, men med den forskning vi gjorde kunde vi med större säkerhet visa att vi blir så här starkt påverkade. Vi tycker inte om osäkerheten och därför söker vi oss till ett mindre sammanhang där vi kan känna oss mer bekväma.
Lars: Det du beskriver är väl egentligen en omvänd spegling av det vi kallar "främlingsfientlighet"? Vi har grupperingar i "vår" kultur som sluter sig samman mot sådant man upplever som främmande och hotfullt; invandrande människor som man tycker "väller in" och "tar våra jobb" eller "ökar kriminaliteten" etc.
   När det gäller att uppleva en ökad invandring som hotfull är det ju oftast en känsla av att den egna kulturen skulle vara hotad av att bli uppblandad med något främmande. Den egna identifikationen med det man upplever som "svenskhet" blir därmed mindre självklar och i viss mån mera osäker.
Ivan: Jovisst, det finns också en variant av ghettobildning i det där. Om du och jag var t.ex. jugoslaviska arbetare i Danmark så skulle vi söka oss till varandra för att det känns tryggare. Det är samma mekanismer på motsatt vis.
   I Danmark har vi den inställning som företräds av Dansk Folkeparti, som talar om att "vår danskhet är hotad". Och om man pressar dem på en definition av "danskhet" kan de inte eller endast luddigt beskriva vad de menar.
   Min personliga tolkning av bakgrunden till den här inställningen är att det handlar om människor som är relativt identitetslösa. Inom Social Identitetsteori finns en riktning som kallas Social Cathegorisation Theory. De menar att inom varje relevant kategori skapar vi en s.k. "prototyp", som kan vara en levande person men också en idékonstruktion. Det här gör vi åt två olika håll: en In group-prototyp och en Out group-prototyp. In Group-prototypen representerar en gruppering som jag vill höra till, medan Out-group-prototypen representerar sådant jag inte vill höra till.
   Enligt den här teorin är en hälsosam identitet beroende av en relation mellan In-group och Out-group. Om vi tar bort den ena av de här prototyperna, så att jag inte har någon fungerande idé om vad jag vill höra till, då kan jag i stället fokusera på vad jag INTE vill höra till.
   En filosofisk utmaning för de som röstar på starkt nationalistiska partier är att de inte har någon In-group-prototyp, något positivt ideal att identifiera sig med. De kan inte peka på någon som i verkligheten motsvarar deras idé om "danskhet" eller "svenskhet".
   Att vara född i Danmark fungerar inte som kriterium, för det finns många andragenerationsinvandrare som är födda där, men som de inte vill se som danskar. Det finns många högt utbildade invandrare i Danmark, som har fått sin utbildning i Danmark och har anammat den danska kulturen och pratar flytande danska. Dem vill de heller inte se som danskar.
   Så, att vara infödd, att ha utbildning, språk och kultur kan de inte använda som danskhetskriterier...
   Intressant dynamik. Men även där, när jag blir tvungen att se dig som individ, som Lars och inte som någon prototyp, kategorisering eller en objektifiering, då skapar vi åtminstone förutsättningar för att bryta ner kategorierna... Så gott det nu går. Och om vi skulle resa till Thailand, Oman eller något annat land och har med oss en medvetenhet om att vi människor är benägna att kategorisera och polarisera för att känna oss lite säkrare, då har vi tagit det första steget mot en större öppenhet för människor och kulturer som är olik vår egen.
   Till sist vill jag säga att med utgångspunkt från mina praktiska erfarenheter av att ha arbetat i flera länder med olika kulturer, är det väldigt spännande att ha förmånen att tillsammans med alla våra studerande få slipa och anpassa de gestaltiska verktygen utifrån vars och ens unika yrkessammanhang – i deras multikulturella verkligheter.

– Lars Berg

 

© Lars Berg Egenart 2007-17